Michel Houellebecq är en missförstådd moralist

Essäer

Michel Houellebecq

Hålla sig vid liv Mats Leffler I Schopenhauers närvaro Kennet Klemets

Översättning: Översättning:

ellerströms

Michel Houellebecqs senaste roman ”Serotonin” avslutas med att berättaren, den håglöse storrökaren Florent-Claude jämför sig med Jesus. ”Och i dag förstår jag hur Kristus såg det, hans återkommande irritation över alla förhärdade hjärtan: de har fått alla tecken, ändå blundar de för dem. Måste jag verkligen ge mitt liv för de här nollorna? Måste man verkligen vara så explicit?”

Jag är benägen att läsa det som ord från författaren själv. Florent-Claude som successivt har dragit sig tillbaka från livet genom att säga upp sig från sitt arbete och flytta in på hotell hjälper knappast någon. Med ”Serotonin” är Houellebecq däremot ovanligt tydlig. Ändå förblir han vår mest missförstådda moralist.

Möjligen kan två små häften som ellerströms nu ger ut råda bot på detta. ”Poesin är i stånd att upprätta definitiva moraliska sanningar.” fastslår Houellebecq i ett av dem, ”Hålla sig vid liv” från 1991. Boken föregår Houellebecqs romandebut med tre år och riktar sig till en blivande författare, i korthugget mässande stil. Dess huvudsakliga råd lyder: utveckla ett ressentiment gentemot livet och artikulera ditt lidande i en befintlig form.

För lycka och originalitet behöver man inte oroa sig. Det förra finns inte och det senare kommer av sig själv, genom summan av ens brister. Mats Lefflers lyhörda översättning är sedan tidigare publicerad i tidskriften Arche och 2016 kom en lika underlig som sevärd holländsk dokumentärfilm baserad på boken, med Houellebecq och Iggy Pop i huvudrollerna.

En fylligare men något mer svårforcerad ingång till Houellebecqs författarskap utgör essän ”I Schopenhauers närvaro”. På franska gavs den ut 2017, nu finns den i snygg svensk översättning av Kennet Klemens. Det är en märklig liten bok där Houellebecq berättar om Schopenhauers betydelse för det egna tänkandet, samt citerar och kommenterar några avsnitt ur den tyske 1800-tals filosofens verk. Många av resonemangen är bekanta från romanerna: fri är endast den som är ekonomiskt oberoende, men ingen underhållning kan befria ett slött sinne från livets leda, och den som inte känner leda känner i stället stor smärta. ”Ödet är grymt och människor erbarmliga.” skriver Schopenhauer.

Redan det korta citatet avslöjar Schopenhauers stilistiska inflytande på Houellebecq. Ibland är de lika intill förväxling. Formuleringen ”Den vanliga människan, denna naturens industrivara, som den dagligen frambringar i tusental [...]” är snittad ur Schopenhauers ”Världen som vilja och föreställning”, men kunde lika gärna ha kommit från ”Elementarpartiklarna”. Bäst är dock ”I Schopenhauers närvaro” när det uppstår friktion i texten. Så sker när Houellebecq – ökänd för sina många sexskildringar – lyfter fram ”oegennyttig kontemplation” som grund för skapandet och citerar ett långt stycke

Michel Houellebecq. där Schopenhauer ondgör sig över stilleben som avbildar matvaror. Den målade maten retar sinnet och hindrar därmed konstupplevelsen. Det gäller förstås även för avbildade nakna kroppar.

Kanske kan man här tala om ett avstånd mellan läsaren och författaren Houellebecq. Man kan också se det som att ”I Schopenhauers närvaro” tydliggör och skärper det avståndstagande till världen som ligger bakom Houellebecqs böcker, och som finns uttryckt redan i ”Hålla sig vid liv”. Desto mer egendomligt då att han skriver romaner som så lätt låter sig fogas in i det samhälle han gisslar. Å andra sidan: hur skulle han annars nå ut till den breda massan? Till Schopenhauers konstaterande om att ingen missunnar den dumme hans lycka fogar Houellebecq ett gäckande, hotfullt ”Är det verkligen säkert?”