”När jag blir rädd så försöker jag att förvandla den rädslan till någonting konstruktivt. Jag söker kunskap.”

tankegods. Därför var det så befriande för mig att läsa idéhistoria. Det är en genuin bot mot idén att det finns en tänkare som har alla svar. Jag hade aldrig överlevt utan en humanistisk utbildning. Inte en chans. Men jag håller fast vid vad jag tänker och vad som har fungerat för mig. Jag har ju samarbetat med akademiska psykologer, och det har gått bra. Men jag har aldrig i det utbytet gjort avkall på det jag tänker.

HAN TYSTNAR EN stund. Han gör det ibland, fäster blicken på sina händer, skakar på huvudet som för att göra sig av med ett tankespår som inte leder honom exakt rätt.

– Om vi uttrycker det så här: psykoanalys är något för några, men det är inte allt för alla. Jag har aldrig tänkt att det jag gör ska också andra göra. Detta har varit mitt intresse, det är mitt intresse och jag kommer att dö med det här intresset.

Har du omvärderat din syn på psykoanalysen under årens lopp?

– Nej. Men jag tror att hostiliteten och aggressiviteten mot psykoanalysen drev mig till att söka mer kunskap. I en av mina böcker gick jag igenom kritiken av Freuds psykoanalys, det var säkerligen ett resultat av att jag kände av kritiken. Jag tror att jag har – jag analyserar faktiskt mig själv här, märker jag – ett kontrafobiskt drag, det vill säga att när jag blir rädd så försöker jag att förvandla den rädslan till någonting konstruktivt. Jag söker kunskap. Man måste erkänna att man blir rädd för att våga göra någonting. Om man säger att ”de som kritiserar Freud är bara skit, de är dumma i huvudet”, eller ”det är ingen fara med covid, jag kommer inte bli sjuk, jag har inte fyllt 70 år” – den inställningen är inte konstruktiv. För mig är det en psykoanalytisk etik, att det är lika bra att erkänna sin sårbarhet och sina brister. Det är först då man kan göra någonting av det.

Känner du att du fått ett erkännande att den väg du valde i slutet av 70-talet var den rätta?

– Jag vill inte framställa mig som en icke erkänd, udda person som ingen är intresserad av. För det är inte sant. Jag har alltid haft en plats här i Göteborg och i Sverige, till och med Svenska psykoanalytiska föreningen i Stockholm gjorde mig till hedersmedlem. Jag har aldrig känt mig motarbetad, men jag har inte heller tänkt att det till varje pris är viktigt att bli erkänd i varje sammanhang. Erkännandet måste komma som ett resultat av att man har gjort ett arbete som är värt att erkänna. Det erfor jag i Paris: människor brann för någonting utan att det ledde till någon samhällelig gratifikation eller erkännande. Man kan faktiskt läsa själv för att man har ett stort intresse att lära sig, därför att man är ute på en intellektuell resa. Om den sedan leder till ett erkännande, det återstår att se. Det kan inte ingå i planen.

På DöRREN TILL Per Magnus Johanssons mottagning står hans namn. Inget mer. Belamrade bokhyllor täcker merparten av väggarna. I hallen står en kartong från tryckeriet med nya numret av Arche. Ovanför divanen – samma som han införskaffade 1983 om än omklädd och omstoppad – sitter en tavla signerad Bob Dylan. Det doftar nybryggt kaffe och handsprit.

– Jag ska läsa något för dig, säger han och hämtar sin laptop och börjar läsa högt från skärmen.

Det är en text om tilliten till institutionerna i coronavirusets tid som ska publiceras på Freudianska föreningens Facebooksida. Han skriver fem sådana dagsedlar i veckan som alla handlar om pandemins härjningar och de frågor den väcker.

– Jag ville säga något utifrån min erfarenhet som psykoanalytiker och människa. Vi lever i ett samhälle där väsentliga och existentiella frågor har svårt att komma fram. Det faktum att vi ska dö borde vara mer närvarande för oss även då det inte råder en pandemi. Det är som att samhället stimulerar oss till en grad av självupptagenhet där de naturliga och existentiella frågorna kommer på undantag. De får inte plats. Viruset för dessa frågor upp till ytan.

Vilka konsekvenser har viruset fått för dig?

– Naturligtvis påverkar det mig praktiskt. Jag skulle ha föreläst och deltagit i samtal som nu inte blir av. Jag skulle varit i Paris både i början och slutet av den här månaden, men alla flyg är inställda. Jag saknar det förstås, men samtidigt: mitt Paris, där jag träffar historiker, författare och psykoanalytiker – det finns inte just nu. På ett emotionellt plan blir jag påmind om att mitt liv är ändligt. Därför vill jag säga till de människor som står mig nära det som betyder någonting för mig, och göra de saker som känns angelägna. Jag har alldeles precis skrivit färdigt en bok. Det var viktigt att sätta en punkt där. Det finns någonting i att slutföra saker, precis som livet kommer att slutföras och det kommer att sättas en punkt, så känns det också som att jag vill slutföra det som känns angeläget för mig.

HAN BLIR TYST igen, stryker undan den långa luggen som fallit ned i pannan.

– Jag är berörd av de här frågorna som alla andra. Mitt sätt att förhålla mig till min egen rädsla är att våga ställa de frågor som jag tror och tycker är viktiga, precis som jag gjorde med kritiken mot psykoanalysen. Jag är ingen besserwisser, jag är inte orädd. Jag är rädd och därför söker jag kunskap. Därför försöker jag tala med de människor som jag känner som har mer kunskap än jag själv, och dela med mig av kunskapen till andra. Jag är okunnig i frågan. Punkt slut. Jag behöver lära mig mer.