Boken som slår myten om Sverige
Revolutionsåret 1917, då hundratusentals svenskar gick man ur huse för att kräva bröd och demokrati, var avgörande: Den gamla eliten gav efter för rösträttsreformer och snart även välfärdsreformer.
Den vitt spridda idén att den svenska jämlikheten skulle ha historiska rötter i det gamla bondesamhället är fel. Det menar ekonomihistorikern Erik Bengtsson i en ny bok. Göran Greider hoppas att boken blir läst av många. Sakprosa
Världens jämlikaste land?
Erik Bengtsson Arkiv
Om Sverige vore en staty så har jag just läst en bok som störtat denna staty till marken och slagit den i bitar. Ekonomhistorikern Erik Bengtsson går i sin faktaspäckade men ändå pamflettartade skrift – den pyr ofta av klassilska – ”Världens jämlikaste land?” till angrepp mot den vida spridda nationalmyten om en särskild lång och djup svensk jämlikhetstradition. ”Den svenska modellen”, fredlig och pragmatisk, kan ibland nästan omtalas som något nedlagt i svenskarnas DNA. Ja, även moderatledaren Ulf Kristersson
fångade denna myt väl när han i en riksdagsdebatt menade att ”den svenska jämlikheten länkar oss till vår historia av fria självägande bönder.”
För visst var det väl de fria svenska bönderna som på sockenstämmorna föregrep tjurig individualism, folklig demokrati och den process som under nittonhundratalet gjorde Sverige till det mest jämlika land som historien skådat? Erik Bengtsson krossar den bilden, ibland med tung faktaslägga, ibland med fin skalpell. Att han använder det revolutionärt klingande uttrycket ”Den gamla regimen” (l’ancien regime) när han skildrar överhetens förtryck av svenska fattigbönder är stilenligt. Han drar fram strejkrörelser riktade mot godsägare under 1770-talet. Frälsebönder tvingades till alltmer tyngande dagsverken och minsta uppstudsighet ledde till (laglig) aga.
Några strejkledare dömdes till att ”mista högra handen, halshuggas och steglas” när de satte sig upp mot friherre Hans Ramel. Frälsebönderna var särskilt utsatta, men också de självägande bönderna – som med tiden snabbt minskade i antal – var nedtryckta i skorna, för att inte tala om ett snart snabbt växande lantarbetarproletariat.
Den gamla regimen var helt enkelt ett system som byggde på följande princip: ”Åt adelsmannen rikedom, åt den egendomslöse elände.” Föraktet nedåt var en självklarhet. Bengtsson citerar ur brev från de privilegierade skikten som beskriver sitt tjänstefolk som ”kräk”, ”svinhund, ”köksdjur.”
Om det är något som under långa och många sekler varit typiskt svenskt så är det – ojämlikheten.
Siffrorna han drar fram är förödande: Inkomstojämlikheten 1903 i Sverige var således värre än vad den idag är i Brasilien, Kina eller USA. År 1900 ägde de tio procenten rikaste svenskarna 86 procent av förmögenheterna. En del siffror hämtar han från Thomas Piketty, som i sin senaste bok för övrigt raljerar över myten om en jämlikhet som präglade redan vikingarna. Glädjande nog har Bengtsson lånat ett annat drag från den franske ekonomen: De litterära referenserna. August Strindberg, Harry Martinson, Selma Lagerlöf och många andra får ofta peka ut den gamla regimens orättvisor.
Och här handlar det inte bara om skriande ekonomiska klyftor, utan också om den sanslösa eftersläpningen när det gällde rösträtt och inflytande för de breda folklagren. Sverige var, skriver Bengtsson, ända till nittonhundratalets början ”unikt odemokratiskt” i jämförelse med andra västeuropeiska länder. I exempelvis Tyskland hade 100% av männen rösträtt till andra kammaren medan andelen i Sverige låg på 21 procent. Och i de berömda sockenstämmorna rådde principen en krona - en röst, vilket moderatledaren bör upplysas om.
Allra mest spännande är Bengtssons försök att förklara det häp
” Den jämlikhet vi kan skryta med erövrades ganska nyligen. Och nu står vi i kvicksand.