UR:s Skrivglappet är ett magplask
UR:s dokumentär Skrivglappet är för okritisk menar Ingrid Bosseldal.
Debatten om ungas skrivförmåga är tröttsam. Ingrid Bosseldal eftersöker läraretik och kritiskt tänkande.
Någon – UR eller varför inte alla de som i upprörda texter därefter utropat skrivkris – borde ha reagerat redan vid de inledande undergångstonerna i dokumentären Skrivglappet. Jag tänker särskilt på när vd:n för företaget Transcom slår fast att ”90-talisterna … hade en god skriftkunskap generellt, och den senare generationen, födda efter 2000, har en sämre skriftkunskap”.
Vad menar karln? De som är födda efter 2000 går ju till största del fortfarande i skolan. Somliga ur millenniets allra första årskullar (födda 2000 och 2001) kan förvisso ha hunnit ut och nosa på arbetsmarknaden. Men knappast i en omfattning som gör det möjligt att påstå att de representerar det språkliga förfall som dokumentären både konstruerar och vill förklara.
UR-dokumentären följer troget mallen för den skrivkrisgenre som skrivforskaren Martin Malmström identifierade i sin bok ”Synen på skrivande” (Media-Tryck, 2017). Typiskt för genren är nostalgiska berättelser om ett föredömligt förgånget, hånfulla citat ur elevtexter och rena anekdoter.
Typiskt är också att så många är redo att okritiskt föra innehållet vidare. När nu ledarskribenter, krönikörer och skoldebattörer runt om i landet kommenterar UR-dokumentären saknas all vilja till att kritiskt värdera innehållet. I stället brassar tidningarna på: ”En rapport från UR visar att ungdomar i Sverige skriver allt sämre”, skriver Norrbottens-Kuriren (29/8). ”Allt fler unga kommer ut i arbetslivet utan grundläggande skrivförmåga”, konstaterar DN (30/8). ”Unga skriver för dåligt, nekas jobb”, skriver SVT (26/8).
I själva verket är det, som skrivforskaren Maria Westman påpekar i dokumentären, svårt att veta om skrivförmågan försämrats eller ej. Inte minst som studentpopulationen förändrats över tid och andelen av befolkningen som går vidare till högre studier kontinuerligt ökat i många decennier. Det kan vara så att skrivförmågan är sämre i dag, men vi vet inte. De två Novusundersökningar som gjorts på uppdrag av UR och som används som ett retoriskt stöd för programmets tes om skrivkrisen bland ”våra” unga (som de kallas i programmet), säger inte något om hur det verkligen är. Det Novus mäter är nämligen bara lärares och avnämares upplevelser av ungas skrivande.
Det intressanta med dessa undersökningar är att liknande studier från tidigare decennier visar på precis samma upplevelser, och varje gång har det utlöst ett nostalgiskt blickande bakåt där det förgångna gjorts om till något eftersträvansvärt men förlorat. 1963 rapporterades exempelvis i en stor avnämarundersökning författad av Urban Dahllöf att svenska universitetsstudenter, särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap, upplevdes ha brister i sin skriftliga förmåga. Och inför de nya läroplanerna 1994 redovisade riksdagens revisorer att svenska skolelevers framställningsförmåga uppfattades ha allvarliga brister. Ett annat exempel på krisutrop som fått medialt genomslag är ett högtidstal som Svenska Akademiens direktör H S Nyberg höll 1970 om den svenska ungdomens försämrade språkbruk och skolans läroplaners hemliga ”motvilja mot formell träning”.
Precis som Skrivglappet så bygger dessa undersökningar och debattinlägg på upplevelser eller anekdoter, inte på studier av förändringar av elevers eller studenters faktiska skrivförmåga. Sannolikt på grund av att det är komplicerat att i efterhand göra den typen av historiska jämförelser.
Att skriva är svårt, kanske en av de svåraste färdigheterna att tillägna sig. Den kräver omsorgsfull övning genom hela skolgången. Och den kräver att man bottnar i det man skriver om. Det är inte för inte som skrivande för många, både unga och äldre, är förbundet med ångest. Att skriva dåligt är stigmatiserande. En dåligt skriven text påverkar trovärdigheten både för skribenten och texten.
Parodiskt nog drabbas jag av återkommande rysningar över språkfelen i UR-dokumentären och än mer av den språkligt bristfälliga text som ackompanjerar Novus undersökningar. De framkallar dessutom precis den lust att citera och håna, som så många andra skrivkris-debattörer också drabbats av – men av bland annat läraretiska skäl borde ha stått emot. Etnologen i Skrivglappet som med ett elakt flin på läpparna läser högt ur ett svårbegripligt elevalster, är bara den senaste i raden. Vem är hon att lämna ut en students misslyckande på detta sätt?
Med detta sagt: Den särskilda satsning på olika program om skrivande som UR i år gör har ett vällovligt syfte och är sannolikt av godo. Synd bara att den måste börja med ett magplask.
” Vem är hon att lämna ut en students misslyckande på detta sätt?