Gunnar Gren hyllas på 100-årsdagen: ”Långt före sin tid”
I dag skulle Göteborgs genom tiderna kanske allra främste fotbollsspelare, Gunnar Gren, ha fyllt 100 år. På födelsedagen berättar kompisen, barnbarnet och Öis-historikern om den kanske störste av alla i Göteborgsfotbollens historia. – Gunnar var ett stort
Gunnar Gren föddes i Oscar Fredriks församling 31 oktober 1920, växte upp i Majorna och spelade allsvensk fotboll för Gårda BK, IFK Göteborg, Örgryte IS och Gais. Han tilldelades 1946 den allra första Guldbollen, blev senare italiensk mästare med Milan, vann OS-guld och spelade VM-final med Sverige.
10 november 1991 gick han ur tiden 71 år gammal.
Gunnar Gren fick fyra barn, ligger begravd på Västra kyrkogården och står sedan 1993 staty framför Gamla Ullevi.
Barnbarnet Lucas Gren, i dag 36 år gammal, minns sin farfar.
– Mitt starkaste minne är att han satt och log i en fåtölj när vi lekte omkring den, säger Lucas Gren och berättar ytterligare en episod från uppväxten.
– Han var och tittade på min fotbollsträning när jag var liten. Det stod folk i ring runt honom vid planen. Jag kunde inte förstå varför alla stod runt min farfar när de inte stod runt de andras. Folk tyckte att det var coolt och ville ha hans autograf, säger Lucas Gren, då fem år gammal.
Skådespelaren och vännen Fredrik Ohlsson lärde känna Gunnar
Gren i samband med en teaterföreställning på Lisebergsteatern.
– Jag jobbade med Gösta Bernhard, Siv Ericks och Åke Söderblom en sommar. Gunnar Gren var tränare för Öis och kompis med Gösta Bernhard. Gösta bjöd in honom på premiären. Senare fick han ihop det lite med Siv Ericks som var kompis med min syster. Gunnar frågade om jag inte ville komma och träna med Öis för att ha något att göra på dagarna. Senare blev han hembjuden till oss i Långedrag och satt och pratade fotboll med mor och far. Han var ju den tidens stora stjärna så det var ganska stort, säger Fredrik Ohlsson.
Fotbollsmässigt var Gren som ingen annan.
– Han spelade fantastiskt, var väldigt teknisk och hittade luckor. Gunnar var lättränad och lätt i kroppen. Något folk glömmer är att han sköt väldigt bra, exempelvis den gången han sköt rakt upp i nättaket mot Västtyskland, minns Fredrik Ohlsson.
Han var med på Öisgården när Gunnar Gren firade 70 år.
– Siw (Malmkvist, Fredriks hustru) hade med sig mandolin. Han sjöng O Sole Mio på italienska och Siw sjöng med. Han stannade en liten stund, sedan sa han att ”nu ska jag till mina kompisar vid Skanstorget”.
Den i dag 89-årige Ohlsson beskriver Gunnar Gren som en väldigt generös person.
– Han var med när vi spelade kändisfotboll i Limmared. Jag har bild på det. Sven Rydell och Agne Simonsson var med också. Det blev publikrekord, men det var aldrig tal om att ta betalt eller liknande, säger han.
Men han berör också en annan sida av fotbollsgeniet.
– Han var ganska komplicerad på ett vis och var väldigt känslomässig och ledsen över den behandling han fick mot slutet. Det var bland annat en plakett de inte ville sätta upp på Ullevi.
Pontus Forslund som är klubbhistoriker i Öis fotboll skriver en bok (Återkomsten) om hur Öis säsongen 1957/58 gick upp i allsvenskan efter 18 år utanför. I den berättelsen får Gunnar Gren stort utrymme.
– Pusselbiten som fick det att