Albert Camus skrev för att göra världen mindre meningslös
Nu finns den franska författaren Albert Camus anteckningar, som han skrev vid sidan av sina böcker, för första gången i sin helhet översatta till svenska. Michael Azar följer en man som hela livet kämpade med det absurda i tillvaron.
Anteckningar I-III
Översättning: Jan Stolpe och Anna Säflund-Orstadius
”Är jag lycklig eller olycklig? Frågan är oväsentlig. Jag lever med en sådan hängivenhet.”
Orden står att läsa i Albert Camus ”Anteckningar” (Carnets), de notishäften som beledsagar Camus författarskap i över tjugo år och som nu för första gången finns på svenska i sin helhet i en mycket lovvärd insats av bokförlaget Faethon och översättarna Jan Stolpe och Anna Säflund-Orstadius. Skrivna mellan våren 1935 och vintern 1959 utgör de ett ständigt pågående laboratorium för de verk – eller mer exakt: det verk – som den unge fransk-algeriern redan i tonåren upphöjer till det egna livets själva styrprincip. Om det är något som Camus ska göra av sitt i grunden ”absurda” liv så är det att författa ett verk. Inte en enstaka pjäs, roman eller essä – utan en mångfald av texter som gradvis ska flätas samman till en helhet.
I Anteckningar möter vi ett författarskap i vardande, en skald som söker sin röst. Här slipar Camus på formuleringar, prövar dialoger och lägger upp storslagna arbetsplaner för framtiden. Det gäller, säger han, att uppfinna en ny form åt varje idé, en säregen stil för varje karaktär och berättelse. Han inser att han inte kan författa ett betydande litterärt verk utan att underkasta sig den mest stränga disciplin. En författare måste ”tänka oavbrutet” på sin text och begränsa sina funderingar till den grundtanke som ska sättas i verket. Inte för ett ögonblick får han förlora berättelsens kärna ur sikte. Det räcker med en enda underlåtenhetssynd för att orden ska missa sitt mål.
”Envishet i arbetet uppväger svackorna.”
På arbetsanteckningarnas drygt sjuhundra sidor kan vi på nära håll följa hur författaren mejslar fram många av de verk som idag räknas till 1900-talets klassiker: Myten om Sisyfos, Främlingen, Caligula, Människans revolt, Pesten, De rättrådiga, Fallet, etc. Härigenom utgör de en veritabel guldgruva för den som vill veta något om hur Camus själv förstod sitt författarskap. Om Främlingen säger Camus till exempel att han vill renodla idén om en mänsklig karaktär som ”aldrig tar några egna initiativ”, som aldrig ”hävdar något” – utan inskränker sig till att ”svara på frågor” som livet och människorna ställer honom inför.
Om Pesten får vi veta att den utforskar en gemenskap i vilken var och en, inför sjukdomens dödliga hot, tvingas dra sig undan sin nästa och alla dem som hon älskar – till den punkt att ”separationen blir allmän” och människan slutligen står ansikte mot ansikte ”med sin egen ensamhet”.
Trots att anteckningarna inte utgör någon löpande dagbok, att den inte är en journal intime, skymtar ändå livets stora vägmärken fram: uppväxten i Alger, kärleken till modern, tvekampen med tuberkulosen, åren i den franska motståndsrörelsen, det omtumlande Nobelpriset, det blodiga självständighetskriget i Algeriet.
Under det andra världskriget kan läsaren notera en förskjutning i författarens sensibilitet. För den unge Camus är det framför allt individens möte med det absurda som står i centrum. Det är Sisyfos som vandrar upp och ner för sin klippa utan att någonsin förstå tillvarons djupare mening och mål. Världen är både obegriplig och ogästvänlig. ”Den absurda världen kan bara rättfärdigas estetiskt”, skriver Camus i en blinkning åt Nietzsche.
På en personlig nivå framstår det egna verket som Camus främsta vapen mot det ofattliga världsalltet. Det dagliga skrivandet blir ett sätt för honom att trots allt inskriva mening i det meningslösa, ett sätt att ge sitt liv ett värde som den väntande döden inte kan ta ifrån det.
Efter åren i motståndsrörelsen är det istället människornas solidariska revolt för rättvisa och värdighet