50 år efter explosionen: ”Jag hör fortfarande skriken”
Horst Niering var elektriker på Eriksbergs varv i Göteborg och kom precis tillbaka från förrådet. Då small det. Explosionen på norska tankern Samnanger för snart 50 år sedan är en av de svåraste arbetsplatsolyckorna i landet. Brister i säkerheten krävde tio människors liv – samtidigt blev katastrofen väckarklockan som skärpte kraven. Horst Niering, 78, glömmer aldrig det fruktansvärda dramat.
– Jag vaknar fortfarande på nätterna och hör de förtvivlade skriken.
Den explosionsartade branden på M/T Samnanger, som låg i docka på Eriksbergs varv i Göteborg för underhåll och reparation, inträffade strax före klockan 10 fredagen den 14 maj 1971.
Cirka 50 varvsarbetare befann sig i maskinrummet när det plötsligt small. Tio personer omkom, 28 skadades.
Vittnen har berättat om kraften i den enorma explosionen som hördes över ett stort område. Varvsarbetare som befann sig på platsen slogs till marken av den kraftiga tryckvågen. De såg hur tjock rök vällde ur båten och steg mot skyn som en svart svamp. På kajen rådde kaos. Ingen visste riktigt vad som hänt.
Tankerns inre var ett brinnande inferno där flera personer förvandlades till levande facklor utan chans till räddning. Hettan i maskinrummet var enorm och röken tung.
För Horst Niering,
som då var 28 år, hade veckans sista arbetsdag annars börjat bra.
Han var elektriker, hade kommit från Tyskland några år tidigare för att söka jobb och var en av många från olika företag som hyrts in för att utföra jobb på varvet. Han var som vanligt på plats i god tid, bytte om och fick klartecken av brandvakten för att jobba i maskinrummet där ett större kabelbyte förbereddes.
– Klockan nio var det kafferast, trivsamt tjöt med arbetskamraterna och det obligatoriska wienerbrödet som kostade 1:50, minns han.
Efter rasten gick han vidare till förrådet för att hämta ut kablar. Den omvägen blev förmodligen hans räddning. När han var tillbaka och skulle på båten i dockan kom smällen.
– Vad vet man, säger han och slår ut med armarna. Hade jag kommit lite tidigare och gått in i maskinrummet så hade vi nog inte suttit här och pratat, säger Horst Niering, som 50 år senare bjuder på kaffe i sitt timmerhus utanför Hindås och berättar om den svarta fredagen.
– Det brann
på platsen där jag och en finsk kille, som jag inte kände och aldrig såg mer sen, befann oss. Jag ryckte tag i en brandsläckare, men den var tom, det fanns inget tryck. I stället började vi släcka med händerna. Vi hittade även bräder och rester av en presenning som slitits loss vid explosionen och som vi använde för att kväva elden. Vi slet som djur och lyckades släcka, killen hade bara en arm som funkade, den andra hade skadats vid smällen.
En stund senare tog sig Horst tillbaka in i tankern – och möttes av scener han aldrig glömmer.
– Efteråt är det obegripligt att jag gick tillbaka, men jag hade fått för mig att jag skulle hämta mina verktyg. I det läget insåg jag inte omfattningen, jag befann mig antagligen i chock, säger han och fortsätter berätta om dramat och de skräckupplevelser som följt honom genom livet.
– Jag hörde skrik, men de blev färre och svagare. Hettan var fruktansvärd. Där nere var det kolmörkt, men jag hade en ficklampa att lysa med. Synen som mötte var förskräcklig. Vid en trappa låg det fullt med skor och hjälmar som förmodligen åkt av i trängseln när de försökte ta sig upp. Lite längre fram snubblade jag över en som var död. Hjälmen på huvudet hade smält. Den fräna lukten av bränt kött var fruktansvärd. Jag kan fortfarande vakna om nätterna, känna lukten och höra skriken.
Räddningsarbetet blev omfattande
och svårt på grund av värmen och isärplockade maskindelar som blockerade framkomligheten för brandmännen och styrkan från varvet. Skadade och döda fick hissas upp.
Älvsborgsbron som stod klar några år tidigare stängdes av och öppnades bara för ambulanserna som körde i skytteltrafik till Sahlgrenska sjukhuset. Sirenerna som ljöd över större delen av stan förtydligade att något allvarligt hänt.
Nyheten om den svåra olyckan spreds snabbt bland göteborgarna. Tusentals arbetade på varven vid den tiden och oron kring vilka som inte skulle komma hem till kvällen var stor. Sent på eftermiddagen kallade varvsledningen till presskonferens. Utanför huvudkontoret vajade flaggorna på halv stång i majvinden.
Polisens identifieringsarbete blev komplicerat. De omkomna var svårt brända och det dröjde innan anhöriga kunde få definitivt besked.
Tragedin dominerade massmedia. På Göteborgs-Postens förstasida den 15 maj löd rubrikerna:
”TIO DÖDADES VID VARVSKATASTROF”. ”Den svartaste dagen i Eriksbergs historia”.
I tidningen uttalade sig brandingenjör
” Jag hörde skrik, men de blev färre och svagare. Synen som mötte var förskräcklig. Jag snubblade över en som var död.
Horst Niering, 78
” Säkerheten utvecklades undan för undan på flera områden – men pris blev högt. Det var en väldigt tung oc sorglig tid på varvet efter olyckan.
Hans Bränning
Reparationsingenjör på varvet
Tage Thompson om händelsen:
”Det är ruskigt att komma ut så där till en arbetsplats och hitta kroppar på alla möjliga och omöjliga ställen.”
GP skrev vidare att ”ingenjör Thompson framhåller att det fruktansvärda som hänt måste leda till en ordentlig genomgång av skyddsarbetet.” Han utvecklade:
”Ett maskinrum av den här typen är den absolut värsta arbetsplats man kan vara på och säkerheten måste förbättras avsevärt.”
Det antogs tidigt
att explosionen orsakats av att läckande gas från olja antänts av gnistor från skärningsarbete inne i maskinrummet, något som senare bekräftades i den omfattande utredningen.
– Men då fick vi ingen närmare information. Det var ingen debriefing eller någon som frågade hur vi mådde. Budskapet var helt enkelt att man skulle vara tacksam för att man klarat sig.
Drygt två månader efter explosionen kunde tidningarna berätta om Yrkesinspektionens (i dag Arbetsmiljöverket) utredning. Den konstaterade ett flertal brister i säkerheten.
Redan dagen före explosionen fanns intyg från gasprov som tagits och som visade på ”eldfarlig ånga” i kofferdamen på babord sida, längst fram i maskinrummet. Åtgärden blev att blåsa igenom med luft.
På olycksdagens morgon togs ett nytt prov – som visade att gas fanns kvar. Enligt en artikel i GT tog besiktningsmannen från ett inhyrt företag kontakt med en förman och en brandvakt som tog informationen vidare. Samtidigt påbörjades åtgärder för att stoppa gasläckan. Men det var för sent. Budskapet hann inte fram. Skärbränning påbörjades och olyckan var ett faktum. Efter branden gjordes fler provtryckningar. Två större läckor konstaterades.
I sin utredning
riktade yrkesinspektionen kritik på ett flertal punkter där säkerhetsrutiner brustit och sammantaget bidragit till olyckan och att den fick så allvarliga konsekvenser. Kontroll, uppföljning och ansvar hade fallit mellan stolarna.
– Det var den känslan jag själv hade och som gnagt i mig sedan dess. Att det fanns blottor och att ansvariga inte hade full koll i alla delar. Min uppfattning är att man efteråt ville undvika besvärliga frågor och liksom tysta ner det hela, säger Horst Niering.
Flera personer som arbetade på Eriksberg vid tiden för olyckan vittnar om att säkerhet och samordning förbättrades efter tragedin.
– Säkerheten utvecklades undan för undan på flera områden – men priset blev högt. Det var en väldigt tung och sorglig