Per Lindvall: Så blev toppchefen granne med kungaparet
Korsägande är ingen bra modell. Att företagsledningar kontrollerar sig själva lockar lätt till missbruk och överdåd. Som när Sverker Martin-Löf blev granne med kungen.
Korsägande, att bolag äger delar i varandra, var populärt i svenskt näringsliv under 70- och 80-talen. Volvo hade under PG Gyllenhammars tid gift ihop sig med Skanska via bolag som Opus, Custos och Protorp. SCA hade murat ihop sig med Handelsbanken via investmentbolaget Industrivärden.
Ägarsambanden mellan Handelsbanken och SCA går visserligen långt bak i tiden. Banken tog över aktierna i SCA i samband med Kreugerkraschen. De hamnade i Industrivärden som delades ut till bankens aktieägare 1944. Men under 70-talet började SCA, under sin vd Bo Rydin, köpa aktier i Industrivärden. En flitigt använd metod i sfären var att hedra sina starke män genom att bilda ”vetenskapliga” stiftelser, som Tore Browaldhs, Bo Rydins, Wallanders & Hedelius, och sätta av en rejäl slant till dessa. Pengarna användes för att cementera ägandet då de köpte röststarka aktier i sfärbolagen.
Argumentet för korsägandet hade först varit att skydda bolagen mot statliga närmanden. Under 80- och 90-talet gled motivet över att till att skydda klenoderna mot kortsiktiga finanshajar. Som alla konstruktioner var dessa tänkta att hålla i evighet. Vekligheten blev den klassiska trestegsraketen; förvärva, ärva och fördärva.
Jag har följt den sedelärande utvecklingen i SCA från andra raden. I slutet av 80-talet träffade jag SCA:s ledargarnityr, Bo Rydin och hans efterträdare Sverker Martin-Löf, i Sundsvall när jag som kreditriskanalytiker skulle bedöma bolagets finanser. När jag gled över till ekonomijournalistiken fortsatte jag att följa skogsindustrin och intervjuade i början av 90-talet Sverker Martin-Löf. Han hade flyttat huvudkontoret till Stureplan, högst upp i det pampiga Nordstjernan-huset. Att han bjöd på en champis ur en läskback var ändå ett tecken på att fötterna fanns på jorden, tänkte jag.
Senare under 90-talet brukade jag och min familj fira sportlov i Storlien och fler än en gång så stötte jag på Sverker i skidspåret. Vi tog en och annan kaffe. Han bodde i SCA:s personalstiftelses enkla barack bredvid högfjällshotellet. Sverker kom en gång även på oväntat (fick bjuda på kaffe) och oanmält besök till den redaktion där jag då jobbade. Han var upprörd över de stora elbolagens manipulation av elpriserna.
Vår ”relation” tog dock en frostigare vändning. Efter ett besök hos Custos, som var minoritetsägare i SCA, hade dess dåvarande vd Christer Gardell ”glömt” en lapp där han med en blyertspenna skrivit ner hur SCA kunde delas upp. Det var inget unikt tänk, men jag skrev en kommentar om hur SCA borde ”grovstyckas” som en älg. Det föll inte i god jord hos SCA och Sverker Martin-Löf. Vår kontakt svalnade helt.
När sedan mina kollegor Torbjörn Isacson och Andreas Cervenka under 2015 började granska SCA och Industrivärdens flygresande kollade jag upp hur det såg ut i Storlien. Det visade sig att en Carl-Gustaf Folke Hubertus, kungen, hade fått en ny granne, Sverker Martin-Löf. Han hade ”lyckats” köpa loss den enkla baracken från stiftelsen och uppfört en villa som vida överglänste grannens. Högmod går före fall.