Om den skenande dödsångesten
Kristina Sandbergs självbiografiska text om sin cancer är hudlös och självutlämnande – långt ifrån trilogin om hemmafrun Maj som gav henne Augustpriset 2014. Hennes nya bok ”En ensam plats” är så personlig att hon fortfarande tvekar om hon vill ge ut den.
Med romantrilogin om hemmafrun Maj blev Kristina Sandberg folkkär. Men när hon stod på toppen rasade plötsligt tillvaron. Den nya självbiografiska boken ”En ensam plats” handlar om cancern och den skenande dödsångesten – en bok hon fortfarande inte är säker på att hon vill ge ut.
Våren 2016 dör Kristina Sandbergs pappa tvärt. Kort därefter får hon själv ett svårt sjukdomsbesked. Det som hon länge misstänkt, men trängt undan, är plötsligt ett faktum. Det är en trio tumörer. Bröstcancern är aggressiv. Någonstans här börjar hon skriva om det som händer. Cancern, den skenande dödsångesten, omgivningens reaktioner på sjukdomen, pappans död. Men utan någon tanke på att det ska bli en bok. Den självbiografiska texten är hudlös och självutlämnande. Långt ifrån den fiktiva romansvit – trilogin om hemmafrun Maj – som ledde till Augustpriset 2014. Hon skriver stötvis, samtidigt som hon försöker överleva. Cellgiftsbehandlingen bryter ner kroppen. Tumörerna skärs bort. Och hon klarar sig. En dag visar hon sin förläggare texten, som nu svällt. Förlaget vill genast ge ut den. Men Kristina Sandberg tvekar. När vi ses är det april 2021, och ett par veckor tills ”En ensam plats” ska ges ut. Hon tvekar fortfarande.
– Det känns skakigt. Och jag kan ännu inte säga om jag har gjort rätt som ger ut den. Om det kommer bli något jag ångrar. Jag kan bara säga att jag själv tycker mycket om författare som skriver självbiografiskt, på ett osminkat sätt. Om någon enda människa kan finna tröst i den här boken så skulle det betyda mycket. Men jag önskar förstås att jag aldrig behövt skriva den.
Det är en naken text, men osentimental. Kursivt konstaterande. ”Pappa är död”, skriver du och: ”Jag får inte dö ifrån mina barn”.
– Jag kunde inte skriva på något annat sätt. Skulle jag skildra den här perioden så fick det bli ärligt, annars vore det meningslöst. Det fick bli allt eller inget. Texten är det inre, det som inte fick ord medan det pågick.
Vi ses – utomhus förstås – i utkanten av Nationalparken Tyresta söder om Stockholm. Snögardiner över de öppna fälten. Skira vita flingor i Kristina Sandbergs korpsvarta hår, det som nu har vuxit tillbaka. Urskogarna här har blivit hemma för henne sedan hon flyttade till kranskommunnen Haninge för drygt 20 år sedan. Under sjukdomsperioden tillbringade hon mycket tid i sällskap med högresta granarna, de knotiga tallarna.
– Fysioterapeuten rådde mig att gå i skogen. Så här gick jag mina 10 000 steg. Även de dagar kroppen kanske egentligen inte orkade, även de dagar jag hade feber.
Något som Kristina Sandberg upptäckte när hon blev sjuk var att själva livet blev långt viktigare än skrivandet.
– Jag fick frågan: ”Skriver du på något nytt?” Men herregud, tänkte jag, hur ska jag kunna fokusera på det, när jag inte ens har tillit till min egen kropp?
Före sjukdomen var det inte så, berättar hon i ”En ensam plats”. Före sjukdomen var författarskapet under några år större än allt. När tillvaron rasade stod hon på toppen. Romanerna om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik, ”Att föda ett barn”, ”Sörja för de sina” och ”Liv till varje pris”, gavs ut under åren 2010-2014 och fick stort genomslag. Framgångarna kröntes 2015 med ett ”Sommar” i P1. En sådan litterär medvind kommer nog bara en gång, resonerade hon.
– Därför gällde det att ta chansen. Jag hade skrivit sedan nittiotalet, och plötsligt hände det, drömmen om skrivandet gick i uppfyllelse. Många människor läste mina böcker! Då ville jag inte stå kvar på perrongen när tåget gick.
Därför tackar hon ja till allt under de här åren. Hon gör allt för att hinna med familjelivet, också, men det är svårt. Kristina Sandberg blir en handelsresande i litteratur. Reser kors och tvärs över landet och håller hundratals föreläsningar om Maj, som alla har en åsikt om, som alla har en relation till. Men när cancern är ett faktum kapas länken till fiktionen, skriver hon i den nya boken. Språket som tar henne till andra världar tystnar. Det enda hon bryr sig om är att inte dö ifrån sina barn. Så då skriver hon om det. Texten är fylld av sorg, och förtätad ilska. Jag frågar vad hon var mest arg på.
– Det var så vanligt att folk sa: ”Det är inte alls säkert att du tappar håret, så blev det inte för min mamma!” Många hade svårt att ta in vad jag faktiskt berättade. Men värst var nog när jag behövde bära andras behov av att tänka positivt, eller försök att slippa egen ångest och rädsla för att få cancer. När det hände kände jag bara, i den här extrema krisen jag befann mig i att: ”Far åt helvete!”. Du behöver inte säga att du tycker synd om mig och du behöver inte försöka vara konstruktiv, ville jag säga, du behöver bara lyssna.
Kristina Sandberg är utbildad psykolog och vet att livet kan vara svårt. Ändå blev den egna krisen en chock.
– Det var något helt annat att ha den potentiella döden i min egen kropp, särskilt med tanke på barnen som fortfarande var relativt små. Och att jag blev sjuk när sorgen efter pappa fortfarande var rå.
Att sörja är att våga se, säger hon och vänder ansiktet bort från den vassa vårvinden.
– Det kan vara oerhört smärtsamt att gå ner i det där absoluta. Och säga: så här skört är livet. Så här bräckligt är det. Under lång tid vågade hon inte se. – Jag formulerar mig nu, men det kunde jag inte då. Jag sa inte till nån att jag var rädd att dö ifrån mina barn till exempel. För det är mycket enklare att prata om vad man kan göra åt blåsorna i munnen.
När hon, en tid efter att hon blivit botad från bröstcancern, läser den norska författaren Beate Grimsruds ”Jag föreslår att vi vaknar” som kretsar kring en obotlig cancersjukdom, får Kristina Sandberg sitt livs första panikångestattack.
– Det var så klart inte jättesmart att läsa den boken så nära inpå. Texten kastade mig tillbaka till dödsskräcken.
Hur mår du i dag?
– Jag är botad från de tumörer jag hade, och det är det jag har att förhålla mig till. Men jag går förstås på kontinuerliga kontroller. Ju mer tid som passerar, desto lugnare känner jag mig. Och jag har faktiskt samma arbetsork som innan, även om jag inte vill pressa mig som jag gjorde då. Så det blir inga 80-timmarsveckor längre. Och så mycket är det förstås dumt att arbeta, oavsett om man är sjuk eller inte. Då hinner man inte gå i skogen.