Ekis Ekman lanserar en ny könsessentialism i Sverige
”Om könets existens” är en utmärkt sammanfattning av samtidens motstånd mot transpersoners rättigheter på svenska, menar Maria Ramnehill som svarar Kajsa Ekis Ekman i Aftonbladet.
För den som har följt den internationella debatten om transfrågor, innehåller Kajsa Ekis Ekmans nya bok ”Om könets existens” få överraskningar. En global högervåg och en samtid som av rädsla för det omätbara misstror allt som är subjektivt, har gett en internationell backlash för transpersoners rättigheter.
I Aftonbladet avfärdar hon all kritik av felaktiga fakta och citeringar som ”oseriösa” (6/5). Hon efterlyser debatt. Så låt oss diskutera vad Ekman egentligen säger. För det stora problemet med hennes bok ligger inte i de många detaljerna, utan i grundtesen: att erkännandet av transpersoner skulle omöjliggöra kvinnokampen.
(För transparensens skull bör jag lägga till att Ekman tackar mig i förordet för en brevväxling 2015 som aldrig blev till någon artikel samt att jag är onämnd och kritiserad på flera sidor.)
Merparten av ”Om könets existens” argument, historier, forskning och tidningsartiklar har valsat runt i den internationella debatten längre. Till exempel Lisa Littmans teori om ”Rapid onset gender dysphoria”, som – enbart baserat på föräldrars berättelser – menar att unga transmän egentligen lider av något annat. Här finns konspirationsteoretikern Jennifer Bilek, en viktig influens för de flesta inom rörelsen, och hennes teori att transideologin skapats av läkemedelsindustrin rika vita män. Enligt Bilek för att normalisera transhumanistisk kroppsmanipulation och avskaffa människan som biologisk varelse. Här finns historier som den om ångraren Keira Bell, vars fall fick en brittisk domstol att stoppa utskrivning av pubertetsbromsanade läkemedel.
Till detta lägger Ekmans bok
Författaren Kajsa Ekis Ekman är aktuell med boken ”Om könets existens– tankar om den nya synen på kön”. I Aftonbladet skrev hon ett svar på de kritiska recensioner boken har fått (6/5), vilket Maria Ramnehill, kritiker på GP och författare till ”Det transfeministiska manifestet” svarar på här. lokal färg från de senaste årens svenska debatt. Det gör ”Om könets existens” till en utmärkt sammanfattning av samtidens motstånd mot transpersoners rättigheter på svenska.
Den brokiga skara ”transkritiska” aktivister som Ekman knyter an till, samlar allt från oroliga föräldrar och högerkristna tankesmedjor till liberalfeministiska filosofer och radikalfeminister under rubriken ”gender critical”. Retoriken handlar ofta om att skydda kvinnor – en formulering som kan tilltala de flesta, utan att de för den sakens skull behöver ha något gemensamt. Det ”gender” de är kritiska till ska förstås som en förkortning för gender identity eller könsidentitet – att Kajsa Ekis Ekman konsekvent översätter till ”genus” är ett av många sätt som boken skarvar med sitt källmaterial.
Detta feministiska motstånd samlar i dag namn som filosofen Kathleen Stock, journalisterna Julie Bindel och Suzanne Moore. Det bygger på några grundläggande premisser: Självidentifikation hotar kvinnors säkerhet. Könsidentitet är genus och därmed kvinnoförtryck. Könskorrigering gör homosexuella till heterosexuella. Transmän är lurade av patriarkatet och läkemedelsindustrin att stympa sin kropp.
Därför måste hindren för könskorrigering vara så höga som möjligt, enligt vissa till och med förbjudas.
Det ska sägas att en del av det som Ekman tar upp verkligen förtjänar debatt. Ja, ”privilegierad” är ett ofta missförstått och missbrukat begrepp. Även transpersoner kan avsky pronomenrundor. När är det rimligt att skriva ut stopphormoner? Hur ska vi säkerställa att forskningen om behandlingen av transpersoner genomförs på ett vederhäftigt sätt?
Det gör ”Om könets existens” till en utmärkt sammanfattning av samtidens motstånd mot transpersoners rättigheter på svenska
Ekman visar även hur lätt de mest progressiva tankar fångas upp av en dominerande ideologi och förvanskas till oigenkännlighet. Hur lätt institutionaliseringen av nya rättighetsrörelser blir destruktiv när den ska inlemmas i värdegrunder och utbildningsinsatser. Boken visar också hur giftig internetmiljön kan bli för alla som deltar i något av världens alla pågående ideologikrig.
Det här är diskussioner som kräver nyans och noggrannhet som ofta saknas. Ekmans bok är dock pepprat av faktafel, ett av de viktigaste är när hon menar att diagnosmanualerna ICD-11 och DSM-V bara handlar om könsrollsbeteende, trots att det enda tillräckliga och nödvändiga kriteriet är viljan att byta kön. (För en långt ifrån komplett lista, se ”100 fel i ’Om könets existens’.”)
Om argumenten är många och ofta motsägelsefulla, kommer det viktigaste på bokens sista sidor. Ekman menar att kvinnokampen omöjliggörs av den syn på kön som rättigheter för transpersoner för med sig. Transpersoner utnyttjas ”för att rättfärdiga en nypatriarkal backlash som drar undan mattan för kvinnorörelsen genom att avskaffa dess centrala begrepp”, nämligen ”kvinna”. Det förstör också möjligheten att benämna förtrycket: mannen.
Eftersom en handfull (tio? tjugo? hundra? hon nämner inga siffror) dömda mördare har fått transitionera i fängelset, kan vi inte längre benämna patriarkalt våld som manligt våld. Att kalla en mördare som transitionerat för kvinna, menar
hon, är att ljuga: statistiken förstörs och manligheten är inte längre förövare utan offer.
På ett generellt plan är både boken och hela den transkritiska strömningen ett utslag av en stark positivistisk tendens i samtiden som kommer till uttryck i en misstro mot alla fenomen vi inte kan mäta. Det syns när debatten förminskar diagnoser som utbrändhet eller depression. Om det inte finns hårda naturvetenskapliga bevis för något anses det varken intressant eller verkligt. Det omätbara och det subjektiva har vi inte tålamod för.
När man som Ekman uteslutande betraktar kön utifrån reproduktion i ett patriarkat blir såväl homosexuella som transkönade praktiker meningslösa, och kanske är det just det som skrämmer. För även om kön har en orsak, så betyder inte det att kön har en mening. Biologiskt kön finns för att det har utvecklats, någon mening kan vi aldrig härleda ur det.
Såväl könsdysfori som transpersoners identifikation med ett eller annat kön, är per definition subjektiva fenomen, det är att vilja och att känna något. Men även om det subjektiva är en ostadig grund att bygga en politisk teori på så är det den enda grund som en enskild person kan bygga sitt liv på. Ekman skriver som om skillnaden mellan individ och struktur inte fanns, som om var och en av oss är struktur rakt igenom.
Det är en totaliserande syn på patriarkatet där undantagen och skevheterna som avslöjar könsideologins sprickor inte kan förstås inom ramarna för analysen. I hennes bild av genussystemet är könsrollen så förutbestämd av biologiskt kön att det är lika svårt att förstå hur någon kan vara gay eller trans som det är omöjligt att alls genomskåda systemet. Det enda ”Om könets existens” erbjuder, är en predeterminerad genusroll. Istället för frihet får vi en ny essentialism.
Boken visar också hur giftig internetmiljön kan bli för alla som deltar i något av världens alla pågående ideologikrig