GEST spelar teater på Göteborgs gator
GEST C-o-n-t-a-c-t
Manus: Eric Chantelauze
Regi: Samuel Sené
Resident regissör: Kristina Brändén Whitaker
Med: Hanna Boquist och Gary Whitaker Musik och ljuddesign: Cyril Barbessol Spelas till och med 15/5 (fler datum tillkommer)
Gothenburg English Studio Theatres nya pjäs ”C-o-n-t-a-c-t” spelas utomhus utan scen. Föreställningen inleds vid Gustav Adolfs torg och avslutas vid Kronhusbodarna. Däremellan rör vi oss längst smala gator i en grupp om åtta. Var och en är iförd hörlurar – i dem återges ett förinspelat ljudspår. Framför oss ser vi Hanna Boquist som den unga kvinnan Sarah och Gary Whitaker som hennes främmande hjälpare Raphael. Han kan liksom vi i publiken höra hennes tankar. Pjäsen inleds med en serie snabba associationer som upptar Sarah medan hon mållöst vandrar runt på torget.
”C-o-n-t-a-c-t” är från början en fransk pjäs, utvecklad speciellt för de förhållanden som råder under pandemin. Kanske kan man också säga att dess tema hänger samman med den utifrån påbjudna isolationen; Sarah har sorg och är ensam. Således avbryts snart det muntra nonsens som upptar hennes huvud. Ångestfyllda magbesvär hindrar tankegångarna när Raphael bryter in. Sarah tycker att han är obehaglig, men han insisterar på att de ska följas åt.
Det är förunderligt hur verklig gestaltningen i ”C-o-n-t-a-c-t” framstår. Jag tycker mig faktiskt kunna höra Sarahs tankar. Ljudspåret följer, om jag förstår saken rätt, med pjäskonceptet. Innan föreställningen börjar kan vi välja att få höra rösterna på engelska eller franska. Hanna Boquist har en bakgrund inom dansen och vet att med finess röra sig till den främmande rösten så att fullkomlig samklang uppstår. Gary Whitaker sköter sig också fint, även om hans roll inte erbjuder lika många möjligheter att spela ut.
Men om utförandet är gott, så saknas ändå något. Den inledande monologen är rolig och rapp; efterhand förlorar ”C-o-n-t-a-c-t” i tempo. Jämte den yttre promenad som företas vandrar minnet till Sarahs döde far och en före detta pojkvän. Intrigen ska inte avslöjas i detalj.
Kort kan dock sägas att ”C-o-n-ta-c-t” bygger på en rätt banal terapeutisk tanke, där Sarah via Raphael lotsas fram till en smärtsam insikt och blir fri från sina besvär.
Under pjäsens känslomässiga höjdpunkt råkar en högljudd helikopter cirkla över oss. Nyfikna gymnasielever samlas i klungor och betraktar spektaklet på håll. Visst är det fint att se teatern på detta sätt ta plats i det offentliga rummet. Till slut blir kontrasten mellan pjäsens smarta form och dess grunda innehåll ändå för stor.
Det är förunderligt hur verklig gestaltningen i ”C-o-n-t-a-c-t” framstår. Jag tycker mig faktiskt kunna höra Sarahs tankar.