”Fåglum” minns karriären och sörjer cykelsportens utveckling
För 50 år sedan var världens bästa cyklist svensk. Gösta ”Fåglum” Pettersson, 80, minns tillbaka på karriärens största framgång och sörjer hur hans sport utvecklats i Sverige. – Det är inte roligt, när man själv har varit där och såg hur det var på min t
Den 10 juni 1971 vann dansken Ole Ritter Giro d’Italias avslutande tempoetapp i Milano. Den då 30-årige Gösta ”Fåglum” Pettersson från Vårgårda slutade tvåa på etappen men gjorde den dagen det ingen annan svensk gjort varken före eller efter: klev högst upp på pallen i en Grand tour.
– Att vinna någon av de stora tre tävlingarna, Tour de France, Giro d’Italia eller Vuelta a España, det är det största man kan göra som cyklist. VM och OS är inte så speciellt stort när man talar om de här tre tävlingarna, säger Gösta Pettersson 50 år efter segern.
Han vet vad han talar om när han gör den jämförelsen. Backar vi bandet några år skördade Gösta medaljer i just VM och OS, främst i lagtempo tillsammans med sina bröder, ”Bröderna Fåglum” som de kom att kallas. Som amatör vann
Gösta tillsammans med Erik, Tomas och Sture tre raka VM-guld i lagtempo vid amatör-VM 1967, 1968 och 1969.
Bröderna dominerade under 1960-talet och 1967 fick de ta emot Bragdguldet. Men det var av en slump som det blev cykel för de fyra bröderna från Vårgårda.
– Vi höll på med allting, löptränade och åkte skidor och provade lite orientering, och cykla gjorde man alltid på den tiden. Sen köpte jag och Erik varsin cykel för att träna på och så träffade vi en kille som övertalade oss att gå med i en klubb. Så vi började tävla efter bara några månader och den första tävlingen vann jag, och då vill man ju fortsätta. Det gick väldigt fort och jag kom med i landslaget efter drygt ett år, säger Gösta.
”
Jag tror inte det finns något liknande i världen och kommer nog inte finnas.
Att de som bröder vann tre raka VM-guld i lagtempo och dominerade distansen var, och är, unikt.
– Jag tror inte det finns något liknande i världen och kommer nog inte finnas. Erik och jag började och när det gick bra för oss blev Tomas och Sture också intresserade och då blev det vi fyra. Jag var med i lagtempot i Rom-OS 1960 och sedan dröjde det till 1963 då både Sture och Erik var med i laget och 1966 var Tomas med första gången, så då blev vi ett komplett lag. Det var många som försökte slå sig in i laget men det var jättesvårt, vi hade tränat så mycket ihop. Vi körde flera år men sedan blev vi proffs. Hade vi fortsatt som amatörer hade vi kunnat vinna VM i lagtempo många gånger till för vi blev bara bättre och bättre.
Trots segrarna tillsammans med sina bröder och medaljerna i de stora mästerskapen är segern i Giro d’Italia under försommaren 1971 alltså den som Gösta Pettersson håller högst när han ser tillbaka på sin karriär.
– Det är inget annat som är jäm
förbart, även om vi blev världsmästare tre gånger i lagtempo och vann OS-medaljer. Det säger inte så mycket när man vinner en så stor tävling som Girot, det är det största man kan vinna. Alla stora etapptävlingar är större att vinna än att bli världsmästare som amatör eller OS-medaljör. Det är skillnad.
Förutom de tre VM-gulden i lagtempo var Gösta Pettersson på 1960-talet med och vann ett OS-silver och ett OS-brons i lagtempo och vid spelen i Mexiko 1968 vann han också ett individuellt brons och han rankades samma år som världens bästa amatörcyklist.
Men när 1960-tal blev 1970-tal lämnade Gösta amatörcyklingen för ett liv som professionell cyklist i Italien.
– Det var uppdelat förr, amatörer och professionella cyklister. Jag fick exempelvis inte vara med på OS som proffs, det fick bara amatörer vara. Jag var med på tre olympiska spel men sedan var jag avstängd. Hade det varit som i dag hade jag kanske varit med på sex olympiska spel, säger Gösta och fortsätter:
– Vi kunde inte klara oss utan någorlunda ekonomi, cykelförbundet ställde inte upp särskilt mycket då. I Jugoslavien runt 1968 var det ingen svensk journalist på plats utan en reporter från GP ringde varje dag och jag rapporterade hur det gått och de skrev mitt namn under artikeln. Det uppmärksammades och man trodde jag fick betalt för det och då låg jag illa till och de ville diska mig från Mexiko-OS.
Även om ingen svensk journalist rapporterade på plats från Jugoslavien 1968 var intresset för cykelsporten på 60- och 70-talet stort i Sverige.
– När vi kom in i bilden, jag och mina bröder, var inte cykelsporten i Sverige så stor. Men vi tog upp svensk cykel till världsnivå. Sen låg den på den nivån när vi blev professionella och de som tog över efter oss i Sverige höll bra nivå, med Bernt Johansson och Sven-Åke Nilsson, säger Gösta Pettersson och fortsätter:
– När vi höll på gick det inte en vecka utan att fotografer och journalister var här och intervjuade oss, det skrevs otroligt mycket.
I dag, 50 år senare, ser det annorlunda ut.
När årets upplaga av Giro d’Italia inleds i Turin den 8 maj finns ingen svensk med chans på någon framskjuten placering på start. Så har det sett ut de senaste åren, även om det hänt att svenska åkare vunnit en enstaka etapp i en Grand tour, senast 2012 när Fredrik Kessiakoff vann en etapp av Vuelta a España.
– Det är inte roligt, när man själv har varit där och såg hur det var på min tid, att se hur det har försvunnit och allt nästan är borta ..., säger Gösta Pettersson.
Ser du att det finns någon svensk som kan ta efter dig och vinna en Grand tour?
– Inte vad jag kan se. Jag kan inte tänka mig att det skulle hända på lång lång tid. Vi hade bra cyklister ett tag med Tommy Prim och Bernt Johansson, men vi kan inte komma i närheten i dag. Det tar väldigt lång tid att bygga upp bra cyklister. Jag kan inte se hur vi skulle få igång cykelsporten igen.
På damsidan ser det något ljusare ut för svensk del, med en handfull svenskor på världstouren, även om det också där var längesedan en svensk tog en stor seger.
– Jag vet inte riktigt varför det är så, vi har ju haft bra damcyklister och har fortfarande en hel del bra cyklister på damsidan. Det ska ju inte vara lättare där tycker man, men det kanske det är jämfört med på herrsidan.
Vad tror du det beror på att det ser ut som det gör i dag?
– Jag tror många av konditionsidrotterna börjar tappa i Sverige. Det krävs för mycket tärning för ungdomar i dag, man måste börja tidigt och man bygger inte upp sig på samma sätt i dag som förr. Gör man det inte när man växer upp är det ofta för sent att bli bra på konditionssport. Jag tror det har mycket med det att göra, hela samhället har förändrats. Och cykelsporten har alltid haft problem ekonomiskt, många väljer andra idrotter där man kan tjäna lite mer pengar. Cykel har alltid legat dåligt till där.
På många håll i Europa ser utvecklingen annorlunda ut, även i våra grannländer.
– Norge har blivit bra och Danmark har alltid varit en världsnation. De håller den nivån och har kanske blivit ännu bättre på senare år. Jag tycker det är lite konstigt varför det är så. Varför kan inte vi när de kan?
– Det är svårt att föreställa sig hur stor cykelsporten är på kontinenten, i Belgien, Nederländerna, Danmark... Det finns överallt och är absolut en av de största sporterna. Det är så otroligt mycket folk ute och tittar. Det kanske är svårt för folk att se att det är så stort i Europa när det är så litet i Sverige, säger Gösta Pettersson.
” Det tar väldigt lång tid att bygga upp bra cyklister. Jag kan inte se hur vi skulle få igång cykelsporten igen.