Marxisten som förutsåg Sverigedemokraterna
När Theodor W. Adornos gamla föredrag ”Den nya högerradikalismen” gavs ut som bok i Tyskland blev den en oväntad kioskvältare. Nu har den översatts till svenska, och ger oss förståelse för bakgrunden till vår tids extremhöger, menar Johannes Björk.
Sakprosa
Den nya högerradikalismen
I september 2019 köpte jag en liten pocketbok i Berlin. Den hade utkommit i mitten av juli samma år, men var redan inne på femte upplagan. En oväntad kioskvältare, då dess pärmar rymmer ett föredrag som den tyska filosofen Theodor W. Adorno 1967 höll för Wiens socialistiska studenter. Nu finns ”Den nya högerradikalismen” på svenska, i smidig översättning av Anna Petronella Foultier.
Bakgrunden till föredraget var grundandet av tyska Nationaldemokratiska partiet 1964. Vid tiden för Adornos föredrag hade de platser i sju delstatsförsamlingar. Hur var det möjligt, bara två årtionden efter naziregimen?
Jo, menade Adorno som själv hade flytt nazisterna, de samhälleliga förutsättningarna kvarstod. En fortsatt kapitalkoncentration hotade delar av borgerlighetens ställning – detaljhandeln sögs upp av varuhusen – och den teknologiska utvecklingen gjorde arbetare ”potentiellt överflödiga”. Dessutom väckte medlemskapet i EEG (senare EU) motstånd från de konservativa bönder som rättmätigt oroade sig för minskat självbestämmande, även om Adorno själv såg kollektiviseringen av jordbruket som enda lösning.
Det var en i grunden konventionell marxistisk analys, Men Adorno framhåller att det inte är så enkelt som att ekonomiska kriser oundvikligen leder till fascism. Nej, den diskonterar, det vill säga föregriper, också krisen. Med sin sedvanliga kombination av historisk materialism och drastiska spetsfundigheter jämför Adorno högerradikalismen med astrologin. Den inte bara räds krisen, utan livnär sig på ”fantasier om världens undergång” (tänk bara på våra dagars konspirationsteorier som ”det stora befolkningsutbytet”).
Men man bör inte underskatta bristen på intellektuell och teoretisk stringens. Den hör till högerradikalismens modus operandi. Högerradikalismen kombinerar ”systematiska vanföreställningar och teknologisk perfektion”, det vill säga att ”det som utgör politikens substans i dessa högerradikala rörelser är själva propagandan”.
Dessa iakttagelser har tung bäring i vår tid.
Å ena sidan har högerradikalismens förfining av propagandan skapat en kommunikation som rent formellt håller sig inom demokratins ramar. Exempelvis talar nu Jimmie Åkesson om ”en nollvision för all asylrelaterad migration och en återvandring som innebär ett nettominus” (Aftonbladet, 2/5) Det vore ju olagligt att traditionsenligt gasta ”Juden raus” eller ”Utvisa alla muslimer”. Men som Adorno påpekar måste man vara en ”fullständigt pedantisk formalist om man inte förstår vad de menar”.
Å andra sidan gör högerradikalismen anspråk på ”den sanna demokratin och anklagar de andra för att vara antidemokratiska”. I detta ligger en vilja att göra sig kvitt den representativa demokratins förmedlande och reglerande funktioner. I ett decennium har våra svenska fascister klagat på att de trots växande väljarstöd uteslutits från politiska samtal. Som vore regeringsbildningens praxis ett fantasifoster (till slut gav Moderaterna efter). Högerradikalismens idé om demokratin är infantil och narcissistisk; den kräver att världen anpassar sig efter dess vilja.
”Den nya högerradikalismen” erbjuder en uppsjö av sådana jämförelser. Men Adorno varnade för att projicera 1930-talets fascism på 1960-talet och vi måste också nu vara uppmärksamma på skillnader mellan vår tid och hans. Adorno höll sitt föredrag under den globala kapitalismens glansdagar: tillväxten var hög, arbetslösheten låg, kapitalinvesteringen stabil, lönespridningen minskade och konkurrensen var sund.
Sedan dess har kapitalkoncentrationen ytterligare tilltagit. De varuhus som absorberade detaljhandeln sugs nu själva upp av företag som Amazon. Överetableringen inom tillverkningsindustrin och arbetarklassens sjunkande köpkraft gör det svårt för kapitalet att hitta produktiva investeringsmöjligheter. Sedan 1980-talet avreglering och de senaste årens negativa styrräntor hopar sig kapitalet istället på finansmarknaden.
Till denna kombination av överskottskapital och ökad kapitalkoncentration måste vi lägga en politisk dimension. Covid-19 har ökat statens fordringar på företag i form av krislån, som i mycket liten utsträckning har använts till återanställningar. När samma stat riskerar att tas över av tidigare liberala partier som nu klamrat sig fast i fascisters kjortelfåll finns det anledning till oro – fascismen har ju historiskt fungerat som en sista utpost för såväl krisande företagsledningar som de samhällsskikt som riskerat att förlora i status.
”Den nya högerradikalismen” får oss att urskilja den nya fascismens ursprung. När den dras fram i ljuset kan vi mer klarsynt ta oss an framtidens uppgifter.