Bladvändare fylld med kommunskräck
Roman
Konferensen
Att samla en grupp människor på en enslig plats är som bekant ett klassiskt grepp för en skräckroman eller thriller. Öar långt ut i havet, ensliga stugor i skogen, svårtillgänglig fjällmiljö – det finns mängder av lämpliga alternativ; huvudsaken är att det är dålig mobiltäckning och att ingen kan höra dig skrika.
Mats Strandberg, som med sina tidigare böcker ”Färjan” och ”Hemmet” fått oss att kolla efter monster under sängen, går precis denna väg när han förlägger sin nya roman till en sliten stugby vid en sjö. Men även om platsen är viktig så lägger han minst lika mycket krut på det som titeln antyder: konferensen. Det är alltså en grupp kommunanställda som anländer till Kolarsjön för att konferera kring ett kontroversiellt bygge. Här finns inga andra gäster, bara värdparet, men man kan ju aldrig veta vad som lurar i skogen.
Så även om en okänd fara snart ger sig till känna så är detta också en roman om en arbetsplats och dess komplicerade relationer. Här finns den trötta, överviktiga mannen som mentalt redan gått i pension, den nyskilda kvinnan som är tillbaka efter sjukskrivning men fortfarande mår dåligt, den självsäkra snubben som tar sig fram med charm, den ängsliga, den smarta och några andra typer som är lätta att känna igen om man någon gång haft kollegor eller sett tv-serien ”The office”. De flesta i gruppen är också just så konferenströtta som man ofta hör att människor är; de fasar för gruppaktiviteter, bufféer och gemensamma bad (men hade förstås uppskattat det om de anade vad som egentligen väntade dem).
Just konferensskräcken har jag som ensamjobbande frilans svårt att relatera till. Utifrån verkar det mysigt. Det är block och penna, bestämda platser och mellanmål så fort man tar en paus. Vid ett antal tillfällen har jag och min mamma åkt med våra enmansföretag på gemensam kickoff bara för att få vara med på ett hörn. Då sitter vi där i någon lounge med en kaffe och låtsas lägga upp strategier medan vi iakttar omgivningen i smyg: En buss tandhygienister som ska gå poängpromenad, en mindre byggfirma med spa i blick och så gärna ett handfull mellanchefer i en bar som påminner om att det kanske ändå är skönt att slippa.
Efter några skräckfyllda timmar med gänget vid Kolarsjön har man dock tappat allt sug efter konferens och schemalagda bensträckare – mest på grund av eventuella galningar i skogen och en skicklig författares skildring av utsattheten. Deltagarna försvinner en efter en som i en Agatha Christies klassiker – men med bra mycket mer blod längs vägen. Det är inte mycket som lämnas åt fantasin när mördaren slår till.
Jag kan sakna de övernaturliga inslag som Strandberg är så bra på att infoga i högst verkliga miljöer; men i denna roman förklaras ondskan med hämndbegär och motivet är ganska uppenbart. Desto mer imponerande är att en thriller som uppehåller sig så mycket kring några kommunanställdas interna konflikter kan bli en svettig bladvändare. En av hemligheterna är Mats Strandbergs förmåga att gestalta dessa skilda personligheter med värme och få oss att bry oss om dem.
Jag vill också tacka för den träffande beskrivningen av en typ hämtad direkt från verkligheten: ”Sköna Killar får allt att verka så enkelt. De tycker att alla andra borde slappna av lite. Inte ta allt på så himla stort allvar. Allt löser sig ju ändå. I själva verket kan Sköna Killar bara vara Sköna Killar för att de lämnar efter sig drivor av utbrända medarbetare som försöker städa upp röran genom att göra deras jobb.”
” Huvudsaken är att det är dålig mobiltäckning och att ingen kan höra dig skrika.