Feelgood som känns som helvetet på jorden
Roman
Johanna Schreiber
Första halvan av romantiska komedier chockar mig ofta. Allt fram till vändpunkten tenderar att framstå som satir över heterolivet: en pojkvän ska man ha för att det ingår i livsprojektet, män är sexistiska svin och man stannar i den kärlekslösa relationen bara för att den ger en status. Hur kan så många finna det så avkopplande att se rakt på den normativa själlösheten i sina egna relationsmönster, så länge den följs av en glorifierande saga om samma sak?
I Johanna Schreibers nya feelgood-roman ”Mellan raderna” uppmålas inledningsvis vad jag uppfattar som helvetet på jorden: Emilys exman hade pratat lite väl ofta om ”hur han spelat padel på lunchen med ’Sara på HR’”, och när hon snokar i hans telefon upptäcker hon att de varit ”sugna på att ägna sig åt betydligt mer gymnastiska aktiviteter tillsammans än att spela padel”. För Sara gnäller han också om hur lite Emily släppte till när hon blev deprimerad efter sitt missfall.
Men bara fyrtio sidor senare njuter den frånskilda Emily av en ny flirt, där förväntningarna på empati verkar vara ungefär lika låga: ”Är det något hon minns från åren som singel, så är det att en man sällan är negativt inställd till att man ber honom berätta om sig själv. Och plötsligt, utan att hon ens reflekterat över det, så står hon här med en man hon tycker är riktigt härlig. Som är snygg och som får henne att skratta. Och som inte ens är jobbig att lyssna på när han berättar om sig själv.”
Jag bläddrar fram och tillbaka i den här feelgood-romanen och försöker fatta vad, exakt, det är som ska kännas så bra. Emily jobbar med PR på ett bokförlag och drunknar i tråkiga excel-ark, diviga författare och power point-presentationer. Hon kämpar för att vara en bra varannan-vecka mamma till sin femåriga son. Hon har egentligen bara två vänner, som också är hennes kollegor. Hon börjar dejta en härlig serietecknare, som visar sig vara lite för ansvarslös. Hon får ett sammanbrott och börjar utredas för ADHD. Hon rör sig aldrig i någon annan del av Stockholm än Midsommarkransen och Södermalm.
Receptet för genren verkar vara: ta en fullkomligt okritisk blick på tillvaron, släng i en lagom dos trassel som kan överkommas på ett par veckor eller månader, lek med läsarnas förväntningar på ett sätt som saknar betydelse (ska hon vara ihop med den roliga serietecknaren, eller hans mer sansade kompis?) – et voilà, du kan ha skrivit en storsäljande roman.
Den härliga känslan finns i den sockrade igenkänningen: ditt liv är helt normalt (även om du samtidigt är en unik och lite quirky individ, till exempel för att du har ADHD). När det känns som tyngst kanske din snälla storebror kommer över och öppnar KRY-appen så att du får direktråd av en psykolog. Och så kommer en oväntad karriärsframgång eller en härlig kille, och en bättre version av det som sög tar strax vid!
Jag sitter på Il caffé på Södermalm när jag skriver den här recensionen, som även Emily jobbhänger på i boken (”den minimalistiskt inredda lokalen” där hon ”beställer en cappuccino, en grapefruktsjuice och en surdegsfralla av den tatuerade tjejen bakom disken”) och känner hur en kvävande kuvös av kulturmedelklassliv sänks ner över mitt huvud. För en stund känns mitt liv lika själlöst som hennes: där personligheten hos en vän kan sammanfattas med att hon gillar sin katt, där man känner sig speciell för att man jobbar med böcker och där en bra kille är någon vars monologer inte tråkar ut en.
Tanken känns helt fruktansvärd. Och så slår det mig att det är just detta som, trots författarens intentioner, står mellan raderna i ”Mellan raderna”: den här romanen är bara feelgood om du kan njuta av status quo.
Fotnot: Eftersom Johanna Schreiber skriver för GP Kultur har vi bett Lyra Koli, författare och kritiker i SvD, att gästrecensera boken.