Gangsterrap på tomgång när Asme solodebuterar

Hiphop

Asme

Så var det dags för Asme att släppa debutplatta på egen hand. Duon han haft tillsammans med barndomskompisen Aden kan inte beskrivas som något annat än en succé, med P3 guld-pris och gästverser på brittiska Stormzys megahit ”Vossi Bop” i bagaget. Just nu satsar de dock på varsin solokarriär och Adens solodebut kom tidigare i år.

Precis som sin partner har Asme alltid varit skicklig på melodier, och det visar han också på ”Tusen flows”. Det är hans medryckande sångrap som gör att jag ändå fastnar i nästan varenda refräng.

Samtidigt är låtarna alldeles för likriktade, både i sound och tematik. Även om ingen låt är direkt dålig så blir det svårt att skilja dem åt bland alla gitarrslingor och krim-texter.

För det är riktigt rå gangsterrap det handlar om. Visst, gatan har alltid funnits med i Asmes musik, men här är det på en ny nivå och i en större utsträckning. Han målar upp en bild av en hänsynslös person som skjuter sina fiender utan att tveka, som i inledande spåret ”Här ute”:

”Om han har väst, du skjuter huvet eller under buken / hoppas horungen inte klarar sig till akuten.”

Ibland framstår han nästan som psykiskt sjuk, en galning. Något han återkommer till på flera låtar, bland annat den redan listklättrande singeln ”Shoot” och avslutande ”Mår inte bra”.

Jag har inget emot temat eller genren som sådan, men det blir för mycket av samma vara. Det går på tomgång, på rutin. Jag hade önskat att han kunde visa lite mer sårbarhet. Vem finns bakom den hårda ytan?

Det kan skönjas vid ett fåtal tillfällen, som i ”För Hood” där han säger att han är ”eftersöken men osäker”. Även ”Färger” är en av mina favoriter, dels för att han sjunger så fint i introt, dels för att han är något mer personlig.

Några humoristiska höjdpunkter finns också, som alltid när det gäller Asme. Han äter någon ”som en fralla” eller säger att någon ”ser ut som ett spanskt frågetecken”. Att han dessutom väver in både Rihannas ”Man Down” och Sister Nancys dancehallklassiker ”Bam Bam” på albumet känns lekfullt och kul.

Men den sammantagna känslan är just att skivan är enformig. Dessutom är den alldeles för lång. Jag hade inte ens orkat lyssna på 19 spår i sträck om de var varierade. Asme hade behövt döda några darlings här.