Dubbla sorger stoppar inte travlegendaren

Olle Elfstrand är inne på sitt åttonde decennium inom sporten. Det senaste halvåret har varit det tuffaste hittills. En stroke tvingade honom att sluta som kusk, och när hustrun dog blev det svårt att sova. Dessutom förlorade han en nära vän – på travbanan.

Ändå fortsätter han jobba, och GP tog rygg på den legendariske Åbytränaren för att försöka förstå varför.

– Jag kanske stupar på vägen, det vet man ju aldrig. Men då får det bli så.

Året är 1959. Elvis Presley gör värnplikten, Tage Erlander är svensk statsminister, och Ingemar Johansson blir världsmästare i boxning. Och på Färjestadstravet i Karlstad sträcker den lokale yngligen Olle Elfstrand händerna i luften: Han har vunnit sitt första lopp som kusk och en makalös karriär har tagit sin början.

62 år senare står en man i oansenlig fleecetröja och klappar sin häst på mulen medan han vant sätter på selen. Lugna, fina rörelser, mannen viskar något i hästens öra.

– Hästarna litar på honom, och han litar på dem. En del hästar står och trippar i sina boxar, och tränarna är nervösa, men här är det aldrig så. Han bara står där, helt cool. Där har han en unik förmåga, Olle. Det sitter i hans natur.

Orden kommer från Britt-Marie Bäckström som ser på när hennes Milos Granador görs klar för värmning inför V75-loppet på Åby. Som rutinerad hästägare tvekar hon inte när hon ska beskriva Olle Elfstrands status inom travsporten.

– Han ses som en legend. Väldigt många ser upp till honom.

Det var på 60-talet som Olle Elfstrands karriär tog fart – och det går inte att beskriva hans livsgärning utan att nämna Lyon, stjärnhästen som under åren kring 1970 dominerade sporten och tre gånger utsågs till årets travhäst. Lyon var också den första svenskfödda travare att dra in en miljon kronor – och Olle Elfstrands rykte som tränare och kusk var cementerat.

Sedan flytten från Karlstad 1967 har han varit Åby-tränare och som mest hade Elfstrand omkring 60 hästar i träning. I dag har han tre hästar på gården i Fåglum, men till sommaren kommer de att flyttas till dottern Mimmis stall i Bjertorp. Den tänkta rubriken på detta reportage var därmed ”Nu lägger Olle av” – men det vill han inte höra talas om.

– Nej, det blir ingen större skillnad. Jag lämnar gården, men flyttar till ett hus i Kvänum, så det blir ju nära Mimmi. Jag kommer att ha fullt upp med hästarna, och så kan jag hjälpa ”tösa” lite mer. Enda skillnaden är att jag blir Axevalla-tränare eftersom det är närmare, säger Olle Elfstrand.

Karriären fortsätter alltså, om än i liten skala. Och numera är det tränarsysslan som tar upp all hans tid, det sista loppet körde han i oktober i fjol. Sedan dess har Olle Elfstrand drabbats av flera tunga motgångar som gör att tiden som kusk verkar vara över.

Det började med en så kallad ”TIA” en mindre stroke som tillfälligt satte honom ur spel.

– Då blev mitt ben lite ostadigt, men det har jag tränat bort bra.

En tid senare var olyckan framme igen – och den här gången slogs axeln gick ur led.

– Det var en häst som busade mig. En häst jag inte kände. Det var några töser som ville ha hjälp, och då slängde han sig mot mig. Jag for i backen med en jävla smäll. Men jag har tränat upp det bra också. Gått mycket stavgång.

En desto mer svårläkt sorg drabbade honom dock i vintras då hans hustru gick bort.

– Efter det har man legat vaken på nätterna och grubblat lite ibland.

Men då får man plocka fram ett sudoku och lösa det. Då somnar man till slut.

Men du har inte haft svårt att hålla uppe glöden i jobbet med tanke på allt som hänt?

– Nej, det är ju det som är bra med hästarna, det blir ju en sysselsättning. Jag vill hålla på. Jag känner att slutar jag med det så ligger man med näsan i vädret fortare än kvickt. Det är ju så.

Dottern Mimmi ansluter. Det är hon som ska köra hästen i dagens V75-lopp och alla verkar överens om att hästen är i god form. Men Milos Granador är också en påminnelse om ytterligare en sorglig händelse som satt sin prägel på Olle Elfstrands prövande vinter. En av hästens tidigare ägare – och en nära vän till Olle – gick tragiskt bort mitt under en tävling på Axevalla.

– Jag hade gått upp till banan för att titta på löpet, men han satt kvar i värmestugan och tittade. Och han kom inte upp ur stolen igen. Det sista han såg var när Milos vann. När vi kom tillbaka så låg han livlös där, säger Olle och skakar på huvudet.

Hästägaren Britt-Marie står och hoppar på den lilla träläktaren. 15 sekunder kvar till start och nu är det nervöst. Och även för Olle Elfstrand är ett V75-lopp fortfarande något extra, särskilt på hemmabanan.

– Det är spänt, det är det. Det är många förväntningar och krav som ska tillgodogöras. Så man känner ett jävla ansvar när loppet går, säger han.

Milos Granador kommer iväg fint, men hamnar en bit in i loppet i ”dödens” på utsidan av ledaren. Med Mimmi Elfstrand i sulkyn krigar de ändå till sig en delad fjärdeplats, och på läktaren är det glada miner.

– Fantastiskt bra! Fantastiskt! säger Britt-Marie, och Olle kan andas ut.

I slutändan handlar hans tränargärning trots allt om att göra ägarna nöjda.

– Det är väldigt många hästägare som har dåligt tålamod. Det gäller att hålla dem i tukt och förmaning. Men man kan ju inte vara pessimist, för då tappar de intresset. Så man får ge dem något positivt att suga på. Om hästägaren tror på hästen så måste jag ju också göra det, säger Olle.

De ständiga kraven på utveckling, prestation och prispengar bidrar förmodligen till det faktum att ett flertal kända kuskar och tränare under senare år pratat om psykisk ohälsa och utbrändhet. Att det är ett tufft yrke kan Olle Elfstrand intyga.

– En stortränare kanske har åtta tränare till start. Och så vinner han fyra löp. Då är det fyra löp där han inte vinner – och då gnager det. Även när det går jättebra så är det alltid nåt som inte funkar. Så psykologiskt är det jäkligt tufft.

Så vad är den viktigaste egenskapen hos en hästtränare?

– Tålamod. Vetskapen att man gör rätt hela tiden. Och att man är snabb att ändra om det blir fel. Det är som det mesta i livet.

Sedan den där första segern 1959 har han varit först i mål över 2 000 gånger, och så sent som 2019 vann han sin senaste seger, som 78-åring. Däremellan: 60 år av tålmodigt och framgångsrikt arbete som gjort intryck på de flesta inom sporten.

– Han är fantastisk. På alla sätt. Han är kanon mot hästarna och sina anställda och har ett fantastiskt bemötande mot folk. Han är suverän, säger Ella Levin.

Hon jobbar i stallkafét på Åby och har själv både tränat och kört hästar. För henne är Olle Elfstrand nummer ett.

– Jag tycker han är bäst. När det gäller allt. Man kan fråga honom saker och man får ett svar. Han gör ingen skillnad på folk. De andra tycker bara att man är ett besvär. Eller, så var det i alla fall förr, säger Ella.

Milos Ganador pustar ut i boxen. Han får en morot att tugga på, innan Olle leder honom till duschrummet och spolar av honom. Ännu en arbetsdag är över, och det är dags att köra hem till Fåglum. Fjärdeplatsen imponerade, men var ingen fullträff.

– Han gör det jättebra. Synd att han fick dödens bara. Men det kommer fler lopp, säger Olle.

Hur länge tänker du hålla på egentligen?

– Jag tar det i femårsplaner. Sedan kanske jag stupar på vägen, det vet man ju aldrig. Men då får det bli så.

”

Det är väldigt många hästägare som har dåligt tålamod. Det gäller att hålla dem i tukt och förmaning. Men man kan ju inte vara pessimist, för då tappar de intresset. Olle Elfstrand