Gunnar Weimarck

Professor Gunnar Weimarck, Askim, har som tidigare meddelats avlidit i en ålder av 85 år, i komplikationer till en längre tids sjukdom. Våra tankar går till Anna, barn och barnbarn.

Gunnar föddes, som han själv berättat det, in i botaniken, då hans far var professor i botanik vid Lunds universitet. Vid den tiden pågick en omfattande inventering av Skånes flora och hans far cyklade omkring med Gunnar på pakethållaren. Det hände sig att hans far i ivern över att hitta en sällsynt art kastade cykeln i diket, ibland med Gunnar fortfarande på cykeln. Han berättade gärna denna anekdot. Detta tycks dock inte ha givet några men, för Gunnar hjälpte sin far att slutföra Skånes Flora och utbildade sig så småningom till biolog väljandes mellan zoologin och botaniken. När möjligheten uppstod att få undersöka kromosomerna hos olika arter av myskgräs (majgräs) vid Genetiska institutionen blev det en avhandling och botanik som fortsatt livsval. Via denna genväg mötte han också sin blivande fru Anna. De kom att bli en stor familj.

Gunnar hade en särskild språkförmåga och stilistisk färdighet som kom väl till pass i olika publikationer. Intresset för botanik i större geografiska sammanhang och de lite större frågorna inom botaniken intresserade honom nog mer än att samla växter i fält men det hindrade honom inte från att ex vara handledare till författaren till Dalslands flora. Han beskrev bland annat en ny metod att förklara samband mellan olika växters utbredning i landskapet.

1983 fick Gunnar en befattning som prefekt vid Botaniska Trädgården i Göteborg fram till sin pensionering. Han trivdes väl med denna uppgift. Gunnar publicerade översiktsskrifter om växternas släktskap och det skapades ett ”systematiskt fält” i trädgården. Han beskrev bland annat växtgeografi i Australien och Sydafrika samt skrev en gedigen sammanställning om Carl Skottsberg som byggde upp trädgården från början. Gunnar fortsatte den inriktning som ”is-Calle” begynte, att göra botaniken spännande och förståelig och fortsatte efter sin pensionering inom ”Vitterhetssamhället”.

När Botaniska Föreningen i Göteborg stod utan ordförande antog Gunnar denna utmaning. Det var alltid en stor glädje att höra hans underfundiga humor när han med gemytlig och välvårdad skånsk dialekt ledde våra sammankomster. Som redaktör satte även bokstavligt talat färg på tidskriften Calluna.

Vid föreningens 100 årsjubileum (1919) visade Gunnar sin stilistiska och mentala briljans genom att förfärdiga en sonett med sitt krävande rimflätande i 15 verser som han själv läste vid festen och som finns att läsa i vår jubileumsbok.

Att han blev jubeldoktor i Lund och att hans mors doktorsavhandling, som var ämnesöverskridande och oförstådd på sin tid, fick en sen upprättelse gladde honom mycket under hans sista tid.

Vi minns en vänlig, trofast och hedersam person som värnat såväl familj som vetenskapen och genom sitt livsverk och sina publikationer därigenom lagt grunden för att minnas också i framtiden.