Underhållande noveller av hyllade Guldbaggeskådisen
Det är alltid underhållande när extremt egocentriska karaktärer lyfter på locket till sina innersta tankar. När jag läser Jonas Karlssons novellsamling ”Nya människor i fel ordning” har jag stundtals intrycket av att läsa en uppdaterad, glättigare version av Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet”. Tvångstankarna, splittringen, pendlandet mellan storhetsvansinne och självförakt – allt finns där. ”Jag hatar mig själv. Eller »hatar« är nog ett för starkt uttryck. Jag känner ett milt förakt” står det på ett ställe.
Men Dostojevskijs självupptagna misantrop som spyr galla över sig själv och andra har i Karlssons tappning blivit ett normaltillstånd som spritt sig till en grupp lösryckta människor, som alla tänker en sak men säger eller gör något annat. Sådan har människan alltid varit men Karlsson tar vår inkonsekventa natur till sin maximala spets, vilket gör att många förefaller obegripliga, absurda, ja nästan komiska. Konflikter som brukar ta en livstid att reda ut försöker vissa av dem lösa i en handvändning. Som när en viss person bestämmer sig för att byta liv och bli en ny människa, övertygad om att osäkerheten är den enda trygga punkten, och att människans enda räddning är att hon i varje ögonblick kan börja om. Det är en svindlande tanke.
Dostojevskijs underjordiska människa lider av ett hypermedvetet sinnestillstånd och en obändig vilja att krossa den andre, vilket han också gör stundtals handgripligen. Så också hos flera av Karlssons karaktärer, men våldet sker uteslutande på ett verbalt plan i en sorts psykologisk darwinism – där den mest komplexa och självreflexiva individen vinner.
Det är som om Karlsson ville säga oss att det är i våra psyken som de största dramerna utspelar sig. En ständigt återkommande fråga som dessa karaktärer brottas med är: hur fri är människan? Kan den radikala självreflektionen säkerställa människans emancipation? Eller är den tvärtom en fälla? Säkert både och, för vad tjänar insikterna till om man aldrig delger dem till någon annan?
Bokens starkaste novell, ”Orättfärdigt”, handlar indirekt om just detta. En man återser ett ex på en middag med vänner. Efter några glas börjar exet anklaga honom för ditten och datten, häller ett glas likör över hans huvud och lämnar festen i raseri. Mannen vinner dock över alla på sin sida. Men senare, i självreflexionens trygga rum, erkänner han för sig själv att hon hade rätt.
Han hade gjort precis allt det där, ignorerat henne på ett omsorgsfullt sätt, hånat hennes skämt och bytt ämne precis när han visste att hon närmade sig en poäng. Varför, frågar han sig själv: ”Det var inte medvetet. Ingenting av det var uttänkt. Det bara hände. Likväl: Jag hade gjort det. Jag gick från festen medveten om att sanningen aldrig spelat mindre roll och att allting gick att manipulera med vänlighet”.
Men vill han dela denna insikt med Frida? Nej, det skulle bli för omskakande.
Novellen hade lätt kunnat bli en roman i sig, för hur många nutida skildringar har vi av manlig perversion skriven av en man? Inte många.
Finns det någon skillnad mellan manlig och kvinnlig perversion egentligen? I en av novellerna säger någon: ”Kvinnor och män, barn och vuxna, rik och fattig. Ond och god. Vi är samma person. Bara olika varianter av exakt samma varelse”. Jag skulle inte gå så långt. Det blir för mycket kaffe latte-filosofi över det hela. Karlsson skulle tjäna på att inte förväxla verklighet med önsketänkande.