Daniela Rathana har lyckats göra en riktig pangskiva
” Tanken på att hon skulle köra bakom någon annan känns befängd. Här visar hon att hon är som gjord för att stå i centrum.
2021 har redan börjat bra för 24-åringen från Stockholm som slog igenom som soloartist för något år sen. Två Grammisnomineringar, A-rotation på P3 och en miljonlyssnad tolkning av Veronica Maggios ”Satan i gatan”. Och med sin första fullängdare ”Rathana club” i bagaget lär det bara gå uppåt.
För Daniela Rathana har lyckats göra en riktig pangskiva. Tanken på att hon skulle köra bakom någon annan känns befängd. Här visar hon att hon är som gjord för att stå i centrum.
Texterna osar av självsäkerhet. Det är kaxigt, roligt, sexigt. Redan
på andra spåret, dancehall-influerade ”Farstaglitter” visar hon upp sin mest lekfulla sida när hon tar tillbaka skällsordet (Farstaglitter beskriver vanligtvis en tjej från förorten som försökt klä upp sig med billiga kläder och smycken) och gör det till något bra. Alla som varit fjortis på 2000-talet kommer kunna relatera.
Musiken, som är producerad av Oskar Linnros och Charlie Bernardo, skiftar mellan klubbig och soulig. På ”Puss & Kram” blir det i stället trummaskin och 80-tal och ”Havanna” är dansant med med sin latin-känsla.
Zikai-samarbetet ”Överdos” är i sin tur passionerad syntwave-r’n’b och ”6 till 9” oerhört charmig med sitt housepiano och minst sagt heta tema. ”Testamente” där vapendragaren Linnros lägger en vers behöver jag väl knappt nämna, det är förstås en superhit.
Men det är ändå på balladerna hon gör sig som bäst. Inte bara är de uppvisningar i hennes fantastiska röst. Det är framförallt kontrasterna mellan de filmiska, rätt så klassiska produktionerna och de vassa texterna som går hem hos mig. Som i den otroliga ”Kyss”, en nostalgisk och storslagen låt om en drogliknande relation med en ”Sandra” som hon träffar på McDonalds, ”tar för mycket ladd” med och sen är hon fast.
Eller ”Full av mig själv” för den delen. Det är också en ballad med smäktande stråkar, men hela texten handlar om hur full hon är just nu, efter att ha snott en flaska av den där ”fittan som bad mig gå hem”. Det är noll ängsligt och så underbart att jag smälter.
Dessutom finns en queer aspekt i Daniela Rathanas musik. Någon gång sjunger hon om en pojkvän och andra gånger om tjejer, men utan att göra någon större grej av det. Det borde såklart inte heller vara en grej, men det är ändå så sjukt befriande att höra.