Nicolas Cage är fortfarande skådespeleriets jazzmusiker
Medverkande: Nicolas Cage, Alex Wolff, Adam Arkin med flera
USA, 2021 (92 min)
De vackraste pärlorna – de vars skönhet inte är självklar – hittar man med egensinniga metoder på udda platser. Som när det dresserade svinet gräver fram tryffeln till Michelinkrogen. Eller i en film om en man på jakt efter sin kidnappade gris.
Skådespelaren Nicolas Cage, precis som tryffeln för övrigt, är vad som på engelska kallas för en ”acquired taste”. Cage är inte den som är självklart enkel att tycka om i en roll. Särskilt inte i de allt knasigare sammanhang han har valt att medverka i på senare år, som den psykedeliska skräckisen ”Mandy” (2018) eller sci fi-filmen ”Color out of space” (2019).
Men det är inget nytt: Cage har beskrivit sin ovanligt uttrycksfulla stil, tydlig i filmer ända sedan ”Leaving Las Vegas” (1995), kanske till och med ”Mångalen” (1987), som ”ny-schamanism”. Kropp och ansikte är extremt expressiva. Fast samtidigt under en kontroll som gör att man aldrig vet vart Cage ska ta vägen i rollen – men alltid vill följa honom dit.
David Lynch, som regisserade honom i ”Wild at heart” (1990), träffade rätt när han kallade Cage för det amerikanska skådespeleriets jazzmusiker.
Det är därför inte det minsta förvånande att möta Cage som Rob, en gruffig luffare som lever ensam med sitt tryffelsvin i Oregons skogar. Det vackert isolerade Walden-livet – där grisgrymt dominerar ljudspåret och solljus vackert silas genom lövverk – bryts bara av Amir (Alex Wolff), en ung matleverantör från Portland som köper tryffel av Rob.
Tills grisen en natt kidnappas.
Jakten på djuret för Rob ner i Portlands underjordiska slagsmålsklubbar och upp till de finaste restaurangerna. Det serveras blod och det bjuds på dekonstruerade pilgrimsmusslor insvepta i röken från svedda grankottar. Löklager för märkligt löklager skalas inte bara Robs förflutna fram, utan också en liten hyllning till konsten som hantverk. Ett som fastnar i våra minnen och har ett värde i livet som kanske inte kan beskrivas. Bara – i bästa fall – upplevas igen.
Och i allt detta då Cage. En tickande bomb som plötsligt och ömt spelar upp noter av kärlek, sorg och livsförträngning. Men skönheten ligger inte enbart i spelet. Utan i insikten att så här egensinniga och bisarra debutfilmprojekt, de hade utan Nicolas Cages berömda namn aldrig sett dagens ljus i en värld som inte vet att den behöver dem.
Titta också på:
” Löklager för märkligt löklager skalas inte bara Robs förflutna fram, utan också en liten hyllning till konsten som hantverk.
”Arizona Junior” (Joel Coen, 1987) ”Bringing out the dead” (Martin Scorsese, 1999) ”Adaptation” (Spike Jonze, 2002)