Barnlek blir till blodigt allvar när kriget bryter ut i Burundi
Med: Djibril Vancoppenolle, Dayla De Medina, Jean-Paul Rouve, Isabelle Kabano med flera Frankrike/Belgien, 2020 (111 min)
När vi möter 11-årige Gaby är han en bekymmerslös och busig överklasskille i Bujumbura (Burundis huvudstad) som snor frukt och hänger med gänget i skogen, vid en gammal kasserad folkabuss.
Han och lillasystern Ana står varandra nära, som syskon kan göra. De serveras frukost av tjänaren Prothé – som är hutuer, vilket nämns i förbifarten. En viktig detalj, ska det visa sig. Barnens pappa är fransk byggpamp, kör med tjänstefolket och kallas ”patron”. Mamma, ursprungligen från Rwanda, är uttråkad och längtar tillbaka till Paris. I Burundi tittas det snett på henne som tutsier, och det var inte direkt hennes val att slå sig ner i Bujumbura.
Äktenskapet knakar i fogarna – mamman anklagar pappan för att vara rasist och flyttar till släkten i Rwanda.
Det är tidigt 1990-tal i filmen som bygger på Gaël Fayes hyllade debutroman med samma namn. Tyvärr är Eric Barbiers filmatisering mer splittrad än originalberättelsen och lyckas aldrig bygga upp samma koncentrerade spänning.
Även filmen utgår från Gabys utanförskap och illa tillgodosedda trygghetsbehov – men flera betydelsebärande scener slarvas fram utan att ha förankrats ordentligt känslomässigt. Bifigurer som hans lärare förblir skissartade.
När Burundi får sin första demokratiskt valda president 1993 avsätts han omedelbart i en blodig statskupp. Därefter eskalerar våldet mellan hutuer och tutsier. Barnen Gaby och Ana har ingen aning om vad dessa etniska beteckningar står för. Ändå betraktas de plötsligt inte bara som vita utan även tutsier.
Deras mamma, som övergett dem, är i konstant fara – liksom hela hennes släkt. Det starka med filmen ”Litet land” är barnperspektivet som aldrig kompromissas bort. Leken brutaliseras successivt även i kamratgänget som varit Gabys trygghet, där vissa av killarna blir soldater. Snart ställs Gaby inför en ohygglig begäran.
Filmfotot är närmast bedövande vackert. Inledningsvis är det lätt att förtrollas av den idylliska miljön där Gaby och Ana springer runt med BMX-cykel respektive prinsessklänning. Hotet som trappas upp i deras vardag gestaltas väl. Ändå blir historien på sina ställen onödigt snårig för den som varken känner till områdets brutala politiska historia eller har läst romanen.