Danny Saucedo har perfekt komisk tajming i ”Suedi”
Regi: Manuel Concha
Med: Kardo Razzazi, Agnes Lindström Bolmgren, Suzanne Reuter, Johan Ulveson, Filip Berg, Ann Petrén, Claes Månsson, Göran Ragnerstam, Christian Hillborg mfl.
Sverige, 2021 (89 min)
Premiär 25 september på Viaplay.
I komedin ”Suedi” får stora delar av svensk humorelit visa vad den går för. Filmen, som på ett lyckat sätt vänder och vrider på begreppet svenskhet, baseras till stora delar på regissören Manuel Conchas eget liv.
Vad innebär det att vara svensk? Var sitter svenskheten? Förortskillen Mahmut (Kardo Razzazi) har observerat vissa detaljer, som att svenskar gillar mönstrade strumpor i glada färger, suckar högt när någon tränger sig i en kö och ignorerar andra joggare i joggingspåret. När han hittar 30 miljoner i 500-sedlar av en slump fattar han ett snabbt beslut: han ska bli svensk. Riktig svensk, en suedi. Pengarna är hans väg bort från fördomarna, diskrimineringarna och hela grejen med att placeras i ett fack ständigt och jämt. Han byter namn, köper ett fint hus på Lidingö, skaffar Volvo och slutar hälsa på folk. Han träffar Isabelle (Agnes Lindström Bolmgren) som kommer från en familj som är fin i kanten och snart planeras bröllop. Allt går som smort innan Riksbanken meddelar att 500-sedlarna ska tas ur bruk.
Manuel Conchas tredje långfilm är rolig. Igenkänningen är ibland smärtsamt hög (när sa du ifrån när någon trängde sig i kön på ICA senast?) och huvudrollsinnehavaren Kardo Razzazi är ett riktigt fynd, lika charmig som sympatisk. Han flankeras av den absoluta gräddan inom klassiskt, svenskt humorskådespeleri: Suzanne Reuter och Johan Ulveson som Isabellas snobbföräldrar verkar ha enormt kul framför kameran. Vissa av deras scener, som när de slött spelar en erotisk frågelek på restaurangen, skulle kunna vara tagna från ”Lorry” rakt av. Att de är komiska genier är förstås inte överraskande, men att Danny Saucedo också har perfekt komisk tajming är en nyhet i alla fall för mig. Ett förtjusande litet gästspel.
Genren är självklar komedi men filmen ändrar skepnad, liksom sin huvudperson, och glider stundtals in i actionkomedi med slow motion-tagningar mitt i hettans stund. Faktum är att när filmen börjar så ter den sig som en riktigt lovande actionfilm, vilket skulle kunna båda gott för regissörens framtida verk.
Handlingen inte är unik, filmer som ”Ombytta roller”, ”Tootsie” och ”Mrs. Doubtfire” hamnar i samma, generöst fyllda fack. Men att utmana svenskheten på detta vis är någonting nytt – och mycket lyckat. Under all komedi finns en längtan efter att höra hemma. Vad krävs egentligen för att räknas som svensk? Inte i någon juridisk mening då, utan kulturell? Frågan ställs både teoretiskt och praktiskt och är för många säkert smärtsamt reell.