Guiden och krokodilen samarbetade
Det är väldigt synd att jag inte har kvar det, det där kokosnötssmycket jag filade på i Amazonas. ”Artesanas” sa vår guide och jag trodde vi skulle åka och köpa hantverk någonstans, som man gör på resor. Lätt och bra. Nehej då. Här skulle det göras smycken av kokosnöt, fila med sandpapper helt utslitna intill pappersgräns. Var detta en hämnd? Och i så fall för vad? Om nätterna sov vi i våningssängar värdiga en gymnastiksal eller militärförläggning insvepta i myggnät och när vi gick hem, hem till förläggningen alltså, passerade vi en krokodil.
Om dagarna låg den bara och tuggade på en fotboll, men om nätterna glappade med sin käft lite för sakens skull efter turister som gick på den smala landremsan i kompakt mörker.
De samarbetade, krokodilen och guiden. Eftersom vi inte blev klara med smyckena första dagen fick vi fortsätta nästa. Kokosnöt är bland de hårdaste material som finns i världen inte olikt porslin - och guiden fiskade plötsligt upp en skruvdragare med ett slött borr och hjälpte oss att borra upp fyra hål i smycket, en slags medaljong som skulle hängas i en läderrem runt halsen. Jag tänker på det där sandpappret varje gång jag öppnar verktygslådan, därav detta minne.
Guiden var en man med samma brutala skönhet som skådespelaren Harvey Keitel i filmen ”Pianot” (1993). Han hade tagit oss till denna avlägsna plats i Amazonas i en kanot på en 4-dagars utflykt vi köpt på temat ”upptäck Amazonas djungel”. Vi blev utlovade att se en anaconda samt rosa delfiner men förstod av Harveys trötta steg när vi banade oss väg genom djungeln att just anacondor inte fanns i trakten. Harvey, som jag kallar honom här för enkelhetens skull, hade helt enkelt svårt att sysselsätta sina gäster. Därav slöjdandet. Slöjdsalen, om man nu kan kalla den så, låg ett tjugotal meter från förläggningen, och var ett enkelt trähus med ett stort bord som enda möbel. Om mornarna serverades vi bröd och marmelad där och om kvällarna satt vi och umgicks så gått det gick. Vi hade en flaska vin på åtta personer. Några australiensare hade försett sig med den innan färden då kanoten löpte in i Amazonas mörker och myggbälte. Jag tror en tysk hade med sig vin också, för jag hörde ett klunkade inne i mörkret bakom förläggningen som jag först tolkade som att han var uppe och kissade. Ändå var han med och delade på det gemensamma vinet vilket jag tyckte var ett stort svek. Några rosa delfiner fanns inte heller. Med uttråkad min gjorde Harvey en sväng på floden och tillbaks. De rosa delfinerna visade sig inte just den dagen. Däremot köttätande fiskar. Watch your fingers, sa Harvey.
Tysken visade sig inte bara vara en smygdrickare utan även kunnig i biologi. Han förklarade att det inte alls var en krokodil som låg och tuggade fotboll hela dagarna utan en kajman. Kajmaner har, till skillnad från krokodiler, inga ben mellan näsborrarna och ett pansar på magen som består av överlappande beniga fjäll förenade av en sutur. Harvey kom in och serverade en kopp te och log ett glittrande vitt leende innan han försvann ut i natten. Just tänderna skiljer kajmaner och krokodiler åt, fortsatte tysken. Krokodiler har ihåliga tänder som hela tiden byts ut mot nya. Totalt kan en krokodil faktiskt producera 3.000 tänder i sitt liv.
Klockan närmade sig 7. Smycken var klara och vi hängde dem runt halsen och gick tillbaks till våra sängar. Kajmanen glappade i den kolsvarta natten. På avstånd hörde vi föredraget fortsätta med gaviaterna, också ett krokodilsläkte.