DNA-testet räddar inte barnstjärnans historia
Arvet
Regi: Maïwenn
Med: Maïwenn, Anne Berest, Omar Marwin, Louis Garrel och Fanny Ardant Frankrike, 2020 (90 min)
Maïwenn, som hon kort och gott kallar sig med efternamnet Le Besco skippat, är en fransk manusförfattare, sångerska, skådis och före detta barnstjärna som är i högsta grad aktiv.
Hon står för manus och regi och har den viktigaste rollen i dramat ”Arvet”, som i original heter ”DNA”. Det är av flera olika skäl en bättre titel, mest för att det redan finns några filmer som heter ”Arvet”.
Paris i nutid. En stor familj bestående av fyra generationer har tagit med sig morfar/gammelmorfar Emir (Omar Marwin), som vistas på ett äldreboende, ut på en promenad. Emir är skröplig och dör en kort bit in i filmen. Det är han som hållit samman hela familjen, och efter hans frånfälle kommer genast gamla konflikter upp till ytan. Följer gör en strid ström av gräl. Det grälas konstant när begravningen ska planeras. Till och med på själva begravningen uppstår det bråk. Så där håller det på.
Filmen är verbal i överkant och överlastad, i betydelsen det är väldigt många medverkande och släktrelationer att hålla reda på. Själv satt jag och väntade på att regissören skulle komma till skott och koncentrera sig på det som ska vara den delvis självbiografiska filmens huvudtema: En kvinna som börjar söka efter sina rötter.
Jo, till slut. Den olyckliga Neige (Maïwenn), som inte riktigt är i psykisk balans, gör ett DNA-test. Hennes morfar Emir lyckades ta sig från Algeriet till Frankrike när han var 22. Neiges syskon är fullständigt ointresserade av sitt algeriska ursprung (de vill vara helfranska), men Neige vill veta om det finns något algeriskt blod i hennes ådror.
Nu blir ”Arvet” mer fokuserad och börjar verkligen handla om en kvinna som vill få svar på viktiga frågor, svar som förhoppningsvis kommer att ge henne ett bättre, mer harmoniskt liv. Vägen framåt tar några oväntade riktningar, , men filmens slutscener är extremt förväntade.
Titta också på:
”Familjen” (Ettore Scola, 1987) ”Polis” (Maïwenn, 2011) ”Förförd” (Maïwenn, 2015)