Anna-Lisa är hundraåringen som har fulltecknade dagar
Under de senaste två åren har Anna-Lisa Holmgren hunnit sticka nio stora lusekoftor. Hon vet nästan inget roligare, det skulle i så fall möjligen vara att spela Canasta. Och så att träffa alla i den stora släkten förstås, som nu när hon fyller 100!
Det kommer att kännas lite tomt vid onsdagens Canastaspel på Mariagården intill Fattighusån i centrala Göteborg. Stammisen Anna-Lisa Holmgren har nämligen annat för sig: det drar ihop sig till 100-årsfirande på Gullholmen. Fast ingen kan förstås tro att det gått ett helt sekel sedan den här damen såg dagens ljus i norska Tønsberg men Anna-Lisa ger oss skärvor ur sin händelserika historia en tisdagsförmiddag när sommarregnet tvekar utanför trerummarens höga fönster mot Vasaparken.
– Mina föräldrar flyttade från Sverige till Norge för att hitta jobb. Många gjorde så på den tiden.
Lilly från Smögen och Ivar från Södermanland blev ett par på norsk mark men var båda alltid inställda på att de en dag skulle vända hem till Sverige igen.
– När jag var fyra år köpte pappa en firma i Horten några mil norröver och 1937 blev det äntligen bestämt att vi skulle flytta till Göteborg.
Mammas fem systrar bodde redan här så vi hade ofta varit på besök och jag tyckte alltid det var så spännande. Man kunde till exempel gå in på Grand Bazar och bara titta utan att behöva köpa något. Hemma i Horten stod det ju fortfarande en expedit bakom en disk och frågade vad man skulle ha.
85 år senare har Anna-Lisa Holmgren hittat nya favoritställen: Trädgårdsföreningen, Slottsskogen eller promenadstigen längs kanalen men det var på Husargatan i Haga allt började.
– Mamma tog över en matservering och jag fick hjälpa till i serveringen. Vi bodde alldeles ovanför, medan pappa dröjde kvar i Horten för att avveckla firman, säger Anna-Lisa med antydan av en kvarglömd norsk accent och fortsätter:
– Jag träffade Stefan tre
” Den som känner Anna-Lisa vet att det är ganska ont om blanka dagar i almanackan. Canastaspelet ska till exempel ha sitt.
månader innan jag skulle fylla 17 och i november året därpå gifte vi oss i Brämaregårdens kapell. Sedan tog vi tillsammans över Toras kafé på Kapellgatan 12 i Landala och flyttade in i en lägenhet fyra trappor upp i samma hus. På den adressen finns det faktiskt en servering än i dag.
Familjen växte och 1948 övertog Anna-Lisa ansvaret för en manufakturaffär på Österlyckan i Utby och fortsatte i mitten av 60-talet till Gillblads textilavdelning inne i centrum. Idag brinner intresset för handarbete lika intensivt som någonsin förr.
– Jag sätter mig ju aldrig i fåtöljen utan en stickning. Har jag inget annat inbokat kan jag lätt bli sittandes en hel dag och det brukar ta tre intensiva veckor att bli klar med en lusekofta.
Fast den som känner Anna-Lisa vet att det är ganska ont om blanka dagar i almanackan. Canastaspelet ska till exempel ha sitt: På måndagar spelas det på Kaggeledstorgets äldreboende, onsdagar på Mariagården och torsdagar på Allégården.
– På tisdagar kan det variera lite. Antingen går jag till Betlehemskyrkans symöten eller på konsert i Annedalskyrkan. Och på fredagar vet barn och barnbarn att jag är ledig, så då kommer det ofta någon och hälsar på.
Familjebanden är starka och viktiga och redan för 35 år sedan tog Anna-Lisa och hennes lillasyster Kathe initiativ till släktens egna kvinnoträffar.
– Det är jag och Kathe, våra döttrar och svärdöttrar, barnbarn och barnbarnsbarn. Vi ses en gång i halvåret hemma hos någon av oss, hjälps åt att ordna en trerättersmiddag och så pratar vi om vad som hänt sedan senast vi sågs. Nu tror jag faktiskt snart det är dags igen.
Fast redan nu på onsdagens hundraårskalas kommer Anna-Lisa förstås att träffa alla dem som kommit efter, gått i hennes spår.
– Jag har ju förstått att det blir väldigt mycket folk, men vet egentligen inte riktigt vad som kommer att hända. Förut tänkte jag nästan att det var lite kusligt på något sätt, men nu tycker jag att det ska bli riktigt roligt., så du och jag kanske kan ses om tio år igen?
Så får det bli; Vi hann ju nästan inte prata om fotomodellkarriären, om alla resorna, om facebook och Wordfeud - och hur det egentligen går till att spela Canasta.