Khaddi Sagnia om uppväxten, drömgränsen och påhoppen på nätet
Hon blev lämnad av sin pappa, blir påhoppad för bikinibilder på nätet – men hittar styrkan i Allah. I år ska dessutom Khaddi Sagnia, 28, hoppa över drömgränsen sju meter. Möt landets bästa längdhoppare i en stor intervju.
”Vi landade precis i Köpenhamn. Jag ska höra med henne och återkommer asap. Många som vill ha tag i henne nu ...”
Asap, alltså. As soon as possible. Så snabbt som möjligt.
Khaddi Sagnias manager Stina Funke är tydlig … det är ett massivt intresse kring den längdhoppare som precis vunnit Diamond League-galan på de kommande VM-banorna i Eugene, Oregon, USA.
Tjejen från Hjällbo har dessutom gjort det på ett nytt personligt rekord, vassa 6,95 meter. Och därtill – med mer än halva plankan kvar.
Det betyder ungefär 13 centimeter ytterligare, sparade till den dagen som plankträffen är alldeles perfekt.
Om Gud vill, alltså.
– Jag har inte bråttom. Är det meningen att jag ska hoppa sju meter så kommer det att ske. Är det inte meningen ... ja, då är det inte meningen. Det är det som jag tror på. Därför känner jag ingen stress. Så länge som jag sköter mitt, med träningen, min återhämtning och har bra människor runt omkring mig, människor som får mig att må bra ... ja, det är först då som du kan prestera. Det är då som allt släpper. Det är då som jag bara kan gå in och dunka på!
Det tar en vecka att få till ett möte. Solen försöker försiktigt att bryta igenom diset över Slottsskogsvallen. Temperaturen har passerat 20-strecket, det är riktigt behagligt.
Det är svensk nationaldag och ungdomstävling på samma gång. Den heter förstås Nationaldagskampen – och vid längdgropen slår en liten tolvåring från Lerum Friidrott ett personligt rekord på 4,54 meter.
Han blir stolt och jublande glad på samma gång.
Tvärs över arenan får Khaddi Sagnia den andra längdgropen för sig själv. Katrin Klaup är estländskan som sedan tio år tillbaka tränar längdstjärnan — och med åren har tilliten vuxit.
– Hon är envis. Jag är envis. Men jag har märkt att jag är den som ger mig. Där det har kraschat är i kommunikationen. Där har det brustit. Och det har varit otroligt jobbigt. Men nu är det bra. Vi låter varandra prata. Låter allt få komma ut – och då blir det bra.
Borta är de högljudda bråken, kvar finns en vision och gemensam dröm om att spränga nya gränser och vinna medaljer.
Katrin tar en spade och börjar metodiskt att hacka upp sanden. Gropen ska ju vara mjuk för landning. – Alla tecken berättar att Khaddi har sju meter i kroppen. Det har de faktiskt gjort i över två år. Det är bara mentalt som det ska funka också, säger Katrin och pekar mot skallen.
Som den där gången på OS i Tokyo förra året. Khaddi har tagit sig till final med 6,76 ... och på uppvärmningen hoppar hon briljant.
Alla hopp mäter över 6,90 ... det allra längsta 6,97.
Men när tävlingen väl ska starta så händer något.
– Jag sitter där och känner plötsligt något i mina ben. Det är samma känsla som när jag springer intervaller. När mjölksyran börjar komma. Det tjocknar till. Låren bara tjocknar till. Och jag känner bara ... oh, fuck! Jag har ju med mig is och allting, försöker isa hela kroppen. Försöker hålla mig lugn. Men det blir så jäkla svårt ... om du inte jobbat så mycket med den mentala biten. Vad du ska tänka på, hur du ska tänka ... för att få tankarna att försvinna. För uppenbarligen är det bara tankar. Tänker du för mycket på dem så blir de ju till verklighet.
Hon får aldrig till den där perfekta träffen och slutar nia.
– Efteråt har jag pratat väldigt mycket om det. Och det har varit skönt ... för jag har kunnat ta del av hur andra tänker, hur andra har det. Sedan är det inte så många idrottare som förklarar hur de har det. Längdhoppstjejerna är inte så välkomnande på det sättet. Det finns vissa få som jag har bra kontakt med. Det är inte som i stavhoppet, där du kan se att de ofta hjälper varandra. Jag kräver inte att du på tävling ska sitta där och skratta, du är ju där för att tävla och du är i din bubbla ... men jag skulle ändå vilja känna att du kan lita på varandra. Att hjälpas åt, att vilja varandras bästa. Det kan jag inte känna med de flesta tjejerna inom längdhopp – och då har jag ändå tävlat med dem länge. Khaddi tystnar för ett kort ögonblick. – Jag minns när jag började tävla och när jag hälsade på de bästa tjejerna, som vunnit mästerskap och tagit medaljer, så svarade de inte alls. Inget alls. Och jag bara ... okej. De tänkte kanske att jag inte var så bra, eller att de var så mycket bättre. Jag gillar inte sånt.
Som längdhoppare har Khaddi Sagnia 41 meters snabb löpning för att träffa exakt på en planka som bara mäter 20 centimeter.
Sedan ska du skjuta ifrån, trotsa tyngdlagen, springa i luften – och sväva i sju meter.
Det är ett blixtrande ögonblick när när varenda muskel i kroppen ska explodera på rätt sätt.
Men vägen dit, den kräver massor. Khaddia Sagnia vet.
Efter avslitna korsband i båda knäna har hon haft sin del av skador – och missat nästan tre år på tävlingsbanan. Det har varit en menisk som opererats. En sena på utsidan låret.
Men att ge upp?
Ha. Den tanken finns inte hos Khaddi Sagnia.
Den har aldrig ens flimrat förbi.
– Jag har fått skadorna när jag varit i jättebra form. När allt flutit på. När jag slitit och lagt ner kraft på att komma in i bra form. Och så rasar allting. Och jag får börja på ruta ett igen. Det är det som
"
”Är det meningen att jag ska hoppa sju meter så kommer det att ske. Är det inte meningen ... ja, då är det inte meningen.”
varit tröttsamt. Men jag har aldrig känt att jag vill sluta.
Aldrig – inte ens när det varit som mörkast?
– Det har faktiskt aldrig funnits där. Det hade nog varit en helt annan sak om jag inte vetat om min kapacitet. Jag vill något med det jag gör. Det är inte bara en lek. Det är nåt som jag lägger all min tid och kraft på. Något som jag vill ha ut ett resultat på. Jag vet att det finns att hämta. Och det krävs tålamod och tid. Men om det störs av någon skada ... så ska du veta att det suger. Det suger verkligen! Tjejen som växte upp i Hjällbo har haft det allt annat än enkelt i sitt liv. Khaddis pappa försvann tidigt – och lämnade mamma Sutay och åtta syskon kvar i Göteborg.
De manliga förebilderna fick bli storebröderna.
Är det en sorg?
– Självklart. Självklart! Alla barn har väl ändå sina föräldrar? Hade det varit så jobbigt och svårt att växa upp om han funnits i våra liv? Det är en fråga som jag ställer mig. Flera gånger. Jag hade gärna velat uppleva den där faderskärleken. Mina bröder fick steppa upp där. De fick ta plats ... och det gjorde de bra. Men det kommer ändå aldrig att nå upp till bilden av att ha en pappa där. Det är jätteledsamt.
Khaddis ögon blir allvarliga. Orden forsar inte fram på samma sätt. – Det är ett ansvar som du måste ta. Ett ansvar som du måste ta när du väljer att skaffa barn. Och min pappa har inte tagit det ansvaret och gjort sina plikter som pappa. Men jag lämnar det åt Gud. Du kan inte vara slänga dina barn så där. Tack gode Gud för att vi växt upp bra. Vi har haft det tufft, men vi har ändå blivit bra människor. Vi har bra jobb, vi mår bra, vi har kul tillsammans ... och vi har varandra!
I dag har Khaddi och hennes sju syskon ingen som helst kontakt med sin pappa.
– Jag önskar definitivt inte att det var så. Men nu är det så. För några år sedan var jag i en väldigt jobbig period. Då tänkte jag mycket på varför det är så här? Och hur det hade kunnat se ut ... om det var annorlunda. Självklart var det något som jag pratade mycket med mina syskon om. Det har blivit lite lättare, jag har accepterat att det ändå är så och gått vidare. Jag känner ändå inte att jag har ett agg emot honom. Inte längre. Jag tror att han vet vad han har gått miste om. I slutet av dagen är han ändå min pappa.
Och när pappa inte fanns, då stärktes banden till mamma Sutay.
Lilla Khaddi var den som skrev handlingslistor och tog bussen och storhandlade på Willys i Gamlestan, hon var den ansvarsfulla tjejen som knatade in på banken och hämtade bankgirolappar för att skriva räkningarna.
Och samtidigt jobbade hennes mamma dubbelt.
– Ingen människa på den här jorden har någonsin funnits där så som mamma har funnits för mig. Och fortfarande finns. Det finns ingen. Det är klart att dina föräldrar alltid ska vara där, men det är inte självklart för alla att det är så. Hon har alltid lagt att åt sidan för att se till att hennes barn mår bra.
I dag känner Khaddi Sagnia en tacksamhet.
En glädje. Och samtidigt vill hon betala tillbaka – på alla sätt hon kan.
– Nu när jag har vuxit upp själv, verkligen förstått vad det här slitandet betytt, så känner jag bara ... aaaaah! Jag vill göra allting för att hon ska ha det så bra om möjligt. Hon ska vara en stor prioritet i mitt liv, för att jag ska göra henne så glad som möjligt. Jag ska ge henne det som hon gav oss. Vi har en kultur där vi yngre tar hand om våra äldre.
Hon tillägger:
– Jag älskar när hon kommer till mig och vi sover i samma säng. Jag känner att jag kan få vara den där bebisen igen.
Hur funkar det när du har din kille hemma?
– Haha, det funkar just nu! För jag bor ensam. Min syster har man och barn – och där är hennes man van vid det! Mamma är där ofta, sover över och är med barnen. Hon hjälper mina syskon med alla barn ...
Har du gjort något speciellt för henne?
– Jag önskar att jag här och nu, vid det här tillfället, hade köpt ett hus till henne. Det har varit en dröm länge. Jag gör det jag kan.
När du vunnit VM-guld och Diamond League-finalen – då kanske du köper det där huset till henne?
– Definitivt. Definitivt! Då hade hon blivit jätteglad. Hon blir alltid glad när hon ser att jag blir glad.
Khaddi Sagnia pratar mycket om familjens betydelse, hur viktigt det är att den finns där.
När startar du din egen familj?
– Jag har faktiskt inte funderat så långt. Jag älskar en stor familj. Som tur är har jag fått ta del av mina syskons familjer. Jag blev faster redan när jag var fem år. Och det har rullat på sedan dess. De är uppe i 15 barnbarn nu, haha. Jag njuter verkligen av att vara med deras barn, att sakna dem ... men just nu, där jag är i mitt liv, så är jag för upptagen för att kunna lägga tid på någon annan. Något så pass viktigt. Jag vill kunna känna att jag har tiden för det.
Nuförtiden är ju barn inom elitidrott inte ett lika stort problem som förr om åren, då reklamkontrakt kunde brytas när en kvinna blev gravid.
– Jag fick skriva på ett kontrakt med min sponsor Nike, ett kontrakt som var utformat så det är möjligt för kvinnor att skaffa barn ... utan att de kommer kommer att kasta oss. Så som det varit tidigare. Jag har inte haft den säkerheten förut. Tänk om jag skulle vilja skaffa barn nu? Hur blir det med mina sponsorer då? Nu kan jag göra det – och ändå få betalt. Det är jätteviktigt att kunna känna det!
Khaddis kille syns sällan, eller aldrig. – Han är osynlig! Han är spöket Laban, haha. Men han syns lite då och då. Han är med på tävlingar och träningsläger ibland. Han och jag tycker det är jätteroligt när vi får vara med varandra. När han är med i min värld, i min bubbla. Hade han varit idrottare, om det varit tvärtom, så hade jag stått vid sidan och skrikit och hejat och följt med överallt. När han är med så ger det en trygghet. Att få dela timmarna när jag inte tränar, exempelvis på träningsläger. Att hitta på nåt annat.
Samtidigt med friidrottskarriären läser Khaddi Sagnia på IHM Business School i Göteborg. Hon pluggar till internationell account manager – inom säljsidan.
– Jag gillar marknadsföring – och har känt att det här kan vara något som jag vill jobba med senare. Det får bli som det blir. Jag kan passera nåt i livet och känna
”oj, vad kul – det här vill jag jobba med!” ... men det är också en säkerhet att ha en utbildning i bakfickan.
Och apropå marknadsföring. På Khaddi Sagnias Instagramkonto följs hon av nästan 300 000 människor från hela världen.
– Sociala medier har blivit så pass viktigt att när företag letar efter någon att sponsra så är det inte frågan om hur många medaljer du har längre. Det är en annan fråga. Hur många följare har du?
Utnyttjar du det bra så är det en till källa där du kan tjäna pengar. Och varför inte ta den chansen?
Khaddi visar ofta upp sin vardag på Instagram.
Det är bilder från gymmet, från ansatsbanan, från längdgropen ... eller i en ny bikini.
– Jag älskar att vara i bikini! Jag kan vara i bikini i mitt vardagsrum. Men det är alltid nån kvinna som är så jäkla osäker på sig själv ... och skriver till mig. Varför
ska du sitta i bikini? Men låt mig! Om jag trivs i det så ska jag få göra det. Varför ska du störa dig så himla mycket? Jag har inte sagt att du ska följa mig. Blockera mig. Avfölj mig. Vad gör du ens här?
Hatet, eller avundsjukan, finns alltså där. Bubblande och elakt.
Och det kommer oftast från kvinnor. – Vad du än gör på sociala medier är det alltid någon som ska tycka och tänka om det. Och det är oftast kvinnor som ska sprida negativa kommentarer.
Men Khaddi har ett sätt att skaka bort olustkänslan.
– Den här negativa energin ska du inte ens låta ta plats i ditt liv. Det är så onödigt. Du ska bara våga vara dig själv. Och det här är mitt konto – och jag lägger ut det innehåll som jag vill. Punkt slut. Varför lägger folk så mycket tid och negativ energi att skriva till människor de inte ens känner?
Har det gått så långt att du tvingas polisanmäla?
– Nä, faktiskt inte. Det är skönt att det inte gått så långt. Är det negativitet så brukar jag gå in och svara. Och det kan få helt motsatt effekt. Oj, hon svarar – och så blir de helt plötsligt väldigt vänliga.
”Oh, I’m so sorry. I didn’t mean it.” Varför ska det vara så? Varför skrev du det som du skrev? Varför tänker inte folk?
Träningskollegan och längdhopparen Vilmer Elovsson, 20, får instruktioner om hur han ska filma på ansatsbanan.
Det ska bli nya bilder och videor till Instagram.
– Jag brukar få vara fotografen, haha.
Men jag har också förstått hur viktigt det är, berättar Vilmer.
Även om livet varit tufft mot Khaddi Sagnia så sprudlar hon av glädje. Hon svarar snabbt på frågorna, duckar inte en endaste gång.
Hon ler, hon skojar, hon dansar fram på den mörkt orange-färgade gummiblandningen.
I den rosa JBL-högtalaren pumpar den ena låten efter den andra. Det är Burek Yeters megahit Tuesday den enda sekunden, svenska Zara Larsson den andra.
Det är en skön blandning och Khaddi sjunger med mellan övningarna.
– Musik är oerhört viktigt. Det har det alltid varit. Jag har flera olika tävlingslistor som jag hela tiden förnyar och lägger till olika låtar på. Det är sällan som jag tar bort, berättar hon.
På tävlingarna finns det en speciell låt som följt med henne ända sedan den allra första gången hon hörde den, som 13-åring.
Det är Guru Josh Projects världshit Infinity från 2008.
– Känslan som jag får av den låten är obeskrivlig. Det är en känsla som skapades den allra första gången som jag lyssnade på den. Den känslan får jag varje gång som Infinity spelas på arenan ... och så står jag där och ryser. Alltså, jag ryser! Det är så jäkla nice.
Presterar du bättre en sån gång – när du får trygghet och lugn?
– Och samtidigt får jag en peppning! Det blir lite av ”Skärp dig nu för fan!” Jag älskar verkligen den.
Och kanske finns det någon där ute, en högre makt, som skyddar Khaddi på resan mot sina mål.
Hon ber kanske inte varje dag, men nästan.
Hon är nämligen troende muslim. Långt från den schablonbild som målas upp med sjalar och kvinnor som inte tillåts ta plats.
– Många män i vissa arabländer använder religionen använder som ett vapen mot kvinnor. De får inte göra det ena eller det andra, de får inte gå i skola, de får bara vara hemma. Och de som inte har läst tror ju på det. De har ingen makt i ett land där män styr. Men hos mig har det aldrig varit så. Vi är inte fostrade på det sättet. Min mamma har aldrig tvingat oss till något. Vi bad med mamma och pappa när vi var yngre, de lärde oss hur vi skulle be. När vi firade ramadan så gjorde vi det tillsammans. Jag uppskattar verkligen den familjetiden som vi hade tillsammans. Att göra något som stärkte oss, berättar Khaddi Sagnia.
– Varför jag ber och varför jag dyrkar Gud är för att det är någonting inom mig som växer. Det är ett lugn som jag får av det. När jag sätter mig och ber så försvinner allt annat. Det känns som om jag kan prata med någon, fast jag inte får svar direkt. Du ska ju be fem gånger om dan, men jag hinner inte alla dagar. Men jag försöker så gott jag kan. Sedan försöker jag även att fasta. Det är bra att använda religionen för nånting bra. Så länge du bara tar de bästa delarna ur din religion – på ett sätt som hjälper dig och hjälper andra människor i världen, säger Khaddi Sagnia.
Träningen är slut. Khaddi tar på det ena plagget efter det andra. Allt går i svart, allt är naturligtvis från sponsorn Nike.
Hon börjar långsamt vandra från arenan.
Det stora målet för året är förstås VM i amerikanska Eugene i mitten av juli. Av en händelse går mästerskapet i samma stad som just sportmärket Nike startades år 1964.
– Jag ska verkligen försöka toppa formen till dess. Det känns bra redan nu, men det gäller att skruva till det ytterligare till dess. Där litar jag helt på Katrins upplägg, säger Khaddi Sagnia.
Så slutligen – vad händer den där dagen när sju meter passeras?
– Oh my god! Jag kommer att hoppa på allt och alla. Vilken dröm. Det är ju en dröm för alla längdhoppstjejer. Att få vara med i den klubben, det är det inte många som får vara. Den dagen är man en riktig längdhoppare.
Om Gud vill, alltså.
Eller ska vi säga när Gud vill?
Fotnot: Det svenska rekordet i längdhopp är 6,99 meter – och hålls av Mölndalstjejen Erica Johansson. Rekordet sattes redan år 2000.