Spelsugna The National är svåra att motstå
Rosendal garden party, Stockholm, fredag
Bäst: Conversation 16 är allt en jävla låt! Sämst: Matt Berningers röst drunkande emellanåt.
Publik: 13 000 personer.
Det har gått tre år sedan The National senast släppte ett album. Och då nya platan väntas först till hösten lutar de sig fortfarande mot samma låtar som på förra turnén. Det hade kunnat uppfattas som lite slappt eller rent av respektlöst, att bara bjuda på två nya låtar, men så tänker nog inte The National. Och så tänker definitivt inte deras publik.
Precis som vid The Nationals spelning i Trädgårdsföreningen på Göteborgs egen Gardenfestival 2018 – den som nu växt, muterat och flyttat till Rosendal på Djurgården i Stockholm – är det ändå i sina äldre låtar bandet träffar som hårdast.
Att de största publikfavoriterna har några år på nacken är såklart inget unikt för The National, det är väl allt det andra som är unikt. Inte minst trummisen Bryan Devedorf. När man väl lagt märke till hans trumspel, det mest intensiva den här sidan av Nicko McBrain, är det omöjligt att inte ryckas med. Det är verkligen tight och tungt.
Men vi tar det från början. Efter ett par blöta festivaltimmar, då en lysande Sharon van Etten lyckas rocka bort regnet och för en stund få de tunga molnen att skingras, kliver The National upp på scen. Klockan är 22, mörkret har börjat falla och den vackra, stämningsfulla miljön ute på Djurgården passar perfekt för ”Don’t swallow the cap” som blir kvällens första låt. Faktum är att de hade kunnat öppna med vilken sång som helst, hela katalogen är ju som skapt för regntunga stunder under försommargröna trädkronor, och redan i den påföljande ”Mistaken for strangers” får den inlånade lilla blåssektionen bekänna färg.
Sedan följer en av kvällens största publikfavoriter, ”Bloodbuzz Ohio”, och vi påminns på nytt om hur mycket av ett band som The National verkligen är. Visst är det Matt Berninger som står i mitten och sjunger och dompterar publiken och som tillsammans med gitarristen Aaron Dessner är den enda som säger något under kvällen. Men de flesta av låtarna har de skrivit tillsammans med bandets andre gitarrist och arrangör, Aarons briljante tvillingbror Bryce Dessner, och det är också här som Bryan Devendorf på allvar ”kliver fram” och visar att trummisar kan, bör och SKA höras. Jävlar vad han driver på bandet. Det var länge sedan jag såg så många lyckligt lufttrummande medelålders människor på en och på samma gång.
I den lite märkliga men snyggt elektrosvängiga ”The system only dreams in total darkness” går samma medelålders lufttrummande kompisgäng över till någon slags frigörande dans och ser för en stund ut att lämna sina kroppar bakom sig. Lagom till den vackra ”I need my girl” har de dock landat igen och mysgungar lite senare i takt till ”Light years” med sitt sköna piano. Vi är många som tittar avundsjukt på dem.
Sångaren Matt Berninger är påpälsad i en blå anorak och sprider en frisk fjällvandrar-vibb snarare än den rödvinspimplande crooner han annars ibland framstår som. Tillsammans med Bryan Devendorfs trummor är det Berningers röst som till stor del utgör The Nationals musikaliska dna, och när den stundtals försvinner i den småkyliga luften sjunker också intensiteten undan. Konserten dras även med en lite blekare period mitt i, även om det skjuter fart mot slutet igen.
"Sångaren Matt Berninger är påpälsad i en blå anorak och sprider en frisk fjällvandrar-vibb
Slutet ja. För vi måste nämna avslutande ”About today”. Det är en otrolig låt som med sitt extra blås blir till en fantastiskt fin avrundning på en coronauppskjuten kväll som jag tror att medlemmarna i bandet själva var hyggligt nöjda med.