Kadaverstank och smaskande gamar på Röda Sten
Hillside Projects, Arijit Bhattacharyya och Julia Schuster Dhak dhak ho-hum ah eekff iii ie Röda Sten Öppen fram till 14 augusti
Bredvid receptionen på Röda Sten Konsthall sitter en jättemålning som endast består av nyansskiftningar i gult. Färgfältet är flammigt som en sådan där blågrå bakgrund som används i skolfotografier, och den är antagligen målad på plats eftersom duken sitter direkt på väggen. Den gula färgen rinner över på den vita väggen som spill från en saffransgryta, och jag är inte säker på att det är meningen. Men det är en bra sak, för det känns äkta.
Verket heter ”En äng för hjärtesorg”, och även om det inte går att gissa vad som sörjs är det en vacker upplevelse, bland annat för att färgen innehåller örter som sprider en sträv doft i rummet. Det är gjort av konstnärsduon Hillside Projects, som tillsammans med Arijit Bhattacharyya och Julia Schuster har skapat utställningen med den ovanliga titeln ”dhak dhak ho-hum ah eekff iii ie”.
Utgångspunkten har varit att begreppet rörelse kan förena tre vitt skilda konstnärliga praktiker. Ett svårt uppdrag, för som keramiker skapar till exempel Schuster bokstavligen stelnade objekt.
Hennes ”You got me, I got you” består av tunna lertavlor som just ska symbolisera materialets orörlighet. De har nästintill oläsliga inskriptioner i sirlig stil, minifraser som “whisper to,” och ser med sin brunskiftande yta ut som ett bevarat dokument från 1700-talet, typ USA:s konstitution.
I sitt verk Silence använder Arijit Bhattacharyya de första orden i Indiens konstitution – “We the people” – för att ifrågasätta tomheten i statiska fraser om demokrati och i stället peka på vikten av rörelse, i bemärkelsen folkrörelser. Frasen står skriven på enkla, gräsdoftande bastmattor med scener av polisvåld målade i realistisk stil på baksidan, som en kommentar till statligt våld.
För betraktaren framstår denna kritik av offentlig maktutövning dock som vag eftersom den inte preciseras. Först på nästa våning får vi kontexten, genom ett 90 minuter långt skypesamtal där konstnären intervjuar demokratiaktivisten Safoora Zargar om situationen i Indien under Narenda Modis styre. Tyvärr är ljudkvaliteten väldigt dålig, men de som tar med transkriptionen hem får en djupgående bild av hur hindunationalismen hotar landets minoriteter.
I ”Reek eek mmm rk rotten” har Hillside Projects i stället transkriberat ljudet av gamar som äter.
En ganska galen idé, som dock gett hela utställningen sin titel och faktiskt är dess konstnärligt mest intressanta verk. Texten finns på tre enorma fönster i stora hallen som genom påklistrade färgrutor refererar till målade kyrkfönster,
med högtalare som spelar upp ljudet av gamarnas vidriga måltid och deras knarrande läten. Fönstren i pastell påminner med sitt mjuka sans serif-typsnitt just om en kyrka, men en modern sådan, som hellre vill kommunicera “öppna förskolan” än “guds vrede”. Här blandas dessa sidor: djuren på savannen, som barn ofta uppmuntras att fantisera om, är inte så snälla ändå.
I ett annat verk benämns president Modi som en gam, så att cirkeln sluts. Eller snarare öppnas upp och ger betraktaren tillträde, för det är inte alltid lätt att närma sig verken eller se sambanden mellan dem. Utställningens pendling mellan stumhet och tal, med de keramiska verken i ena änden och otillgängliga textmängder i andra, hade behövt balanseras genom en känsligare gestaltning. Bäst fungerar utställningen kanske när den använder det ovanliga mediet lukt, från Arijit Bhattacharyyas bastmattor till Hillside Projects örtdoftande färg, såväl som deras symboliska men ändå starkt närvarande kadaverlukt.