Flerbarnstillägget göder utanförskap
Barnbidraget infördes redan 1937, efter det att makarna Myrdal slagit larm om den allmänt låga nativiteten. Ekonomiskt bidrag skulle stimulera barnafödandet, argumenterade makarna i alstret ”Kris i befolkningsfrågan”. Sedan dess har bidraget blivit allmänt samt utökats, både till belopp och genom införande av flerbarnstillägget. Det är nu det senare som hamnat under politikens lupp, med motioner från flera håll om dess avskaffande.
Som makarna Myrdal insåg redan på 30-talet svarar människan på ekonomiska incitament, och barnbidraget är ett sådant. Med ekonomiskt stöd till familjeförsörjare skulle fler helt enkelt ha råd att skaffa barn, och med flerbarnstillägg än desto fler.
Tillägget är exponentiellt så att det på marginalen blir generösare ju fler barnen blir. Vid sex barn tillkommer ytterligare 4 240 kr per månad, utöver ordinarie bidrag. Att detta gillrar en kvinnofälla torde stå klart, för med fem till sex barn blir tiden knapp för annat än hushållssysslor och jobb samt utbildning lär halka långt ner på prioriteringslistan.
Likaledes, och kanske än allvarligare ur ett samhällsperspektiv, så försvårar det integrationsprocessen då det nästan uteslutande är utrikesfödda som skaffar alla dessa extrabarn nu. Dessa familjer må sedan leva i barnrikedom men är
dömda till materiell och ekonomisk fattigdom, med mammor utan jobb samt vare sig pengar eller tid för sina barn. Så göds utanförskapet.
Flerbarnstillägget är i dag ett missriktat incitament som i förlängningen håller kvinnor från arbetsmarknaden och familjer i utanförskap, också det en form av kris i befolkningsfrågan.