Svenska SS-frivilliga begick massmord i Ukraina
Tortyr, våldtäkt, lemlästning och massmord på judar ägnade sig de svenska SS-frivilliga åt i Ukraina och östra Polen, något som länge glömts bort. Boken ”Husiatyn – Förintelsen som Sverige glömde” av Matti Palm, Johan Ulvenlöv och Anders Larsson utforskar dessa brott, som polisen fick kännedom om redan 1943.
Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson
Dagen före julafton 1943, bara några månader efter den stora flykten av Danmarks judar över sundet, blir den svenske nazisten Kurt Lundin haffad i skånska Mölle av polisen. Han har försökt att olagligt ta sig över till Danmark, förmodligen för att återansluta sig till Waffen-SS där han tidigare tjänstgjort.
Under polisförhöret berättar han om hur SS-Wiking, den division för utländska frivilliga som han själv tillhört, systematiskt mördat judar under sin framryckning i östra Polen
och Ukraina. Bland annat nämner han en massaker i den lilla orten Husiatyn där 400 judar – nästan hela stadens judiska befolkning mördades under några dagar i juli 1941. Men informationen väcker inte den svenska polisens intresse och leder inte till något särskilt agerande.
Detta är utgångspunkten för de tre författarna, när de 80 år senare försöker att genomföra den förundersökning som aldrig blev gjord. Boken bygger på fem års grundliga efterforskningar och resultatet är ett mycket omfattande, gediget och detaljerat arbete. Med hjälp av arkivmaterial, militära rapporter och inte minst dagböcker från soldaterna själva rekonstruerar de division SS-Wikings framryckning sommaren 1941. Speciellt soldaternas dagböcker målar upp en blodisande bild av tortyr, våldtäkter, lemlästning och massmord på den judiska befolkningen, och demonstrerar samtidigt en ofattbar känslokyla hos förövarna.
Parallellt med detta får vi följa två judiska barn från Husiatyn och deras kamp för överlevnad. Världen omkring dem har rämnat, deras närmaste familj och vänner mördas, samtidigt som många ukrainare och polacker hjälper de tyska soldaterna eller skadeglatt ser på. Som jagade villebråd kryssar pojken Dov Altschuler och flickan Sabina Badian mellan olika gömställen, och lyckas mirakulöst överleva den ena aktionen efter den andra. Dov får till slut skydd i en underjordisk bunker på en bondgård och Sabina lyckas med konststycket att utge sig för en ukrainsk bondflicka. Inget av detta hade varit möjligt utan de ukrainska och polska familjer som med fara för sina egna liv skyddade och gömde dem.
Berättelsen om Dov och Sabina är baserad på deras egna vittnesmål, den är skickligt gestaltad, och visar hur mikroskopiska chanserna var att överleva på ockuperat territorium. Man kunde inte lita på någon, ytterst få människor ville ta risken att erbjuda skydd och även om man lyckades skaffa ett gömställe eller en falsk identitet så var skräcken för att bli upptäckt ständigt närvarande. Eftersom min egen far överlevde Förintelsen gömd på ett liknande sätt, bara några tiotals mil norr om Husiatyn, känner jag igen
BILD: IDA JERNBERG PALM mycket av utsattheten, umbärandena och dödsskräcken som han har berättat om.
Låt oss återvända till bokens utgångspunkt, förhöret med Lundin. Det speciella är inte, som man kanske skulle kunna tro, att han avslöjade att Förintelsen pågick. När
förhöret hölls under julhelgen 1943 var den känd både av Sveriges regering och svensk media. Nej, det speciella är att han lämnade konkret information om tid och plats för krigsbrott som begåtts, och dessutom pekade ut soldaterna i det femtonde kompaniet i regementet Westland som gärningsmän.
Det är uppgifter som, om det svenska rättsväsendet hade visat något som helst intresse och engagemang, hade kunnat leda till fällande domar för förövarna. Mängder av rättegångar hölls på olika platser runtom i Europa, både direkt efter kriget och under årtionden därpå. En indikation på betydelsen av förhöret med Lundin är att när författarna år 2021 skickade en kopia till åklagarmyndigheten i Ludwigsburg, den tyska myndighet som utreder brott begångna under nazitiden, blev reaktionen att genast öppna en utredning. Detta trots att chansen att någon av förövarna fortfarande är vid liv är minimal.
Man kan spekulera i varför den svenska polisens agerande var så bristfälligt, ifall det handlade om ren okunskap eller om man avsiktligt sopade informationen under mattan. Men för mig ligger bokens viktigaste ärende på ett annat plan. Massakern i Husiatyn är bara en av tusentals liknade händelser som alla följde samma mönster.
Den är här skildrad med historikerns kompetenta blick och berättarens inlevelse, och speglar en del av Förintelsen och Europas historia som alltför sällan lyfts fram i ljuset. Därmed är detta en unik svensk bok. Särskilt nu, med världens blickar ständigt riktade mot Ukraina, blir den en närmast oumbärlig läsning.
"
Man kan spekulera i varför den svenska polisens agerande var så bristfälligt, ifall det handlade om ren okunskap eller om man avsiktligt sopade informationen under mattan