Varför får Lorentz dåliga poesi så mycket plats?
Att bokförlagen jagar kändisar som kan skriva böcker åt dem är ingen hemlighet. Problemet är att ekonomisk vinning premieras framför litterär kvalitet. Det senaste exemplet är Lorentz, som nyligen fått stor uppmärksamhet för sin diktsamling, skriver Saga Wallander.
Den 20 maj släppte rapparen Lorentz en diktsamling på Fri Tanke förlag. Samma dag publicerades en dikt av honom på Expressens kultursida vid namn ”Vi fyller på med drömmar” vars inledande rader lyder: ”vi tränger bort mörkret/igen/med varje cigarett”.
Det borde vara förbjudet att inleda en dikt så om man inte tillbringar majoriteten av sin tid på Schillerskas skolgård med en cigg i mungipan. Lorentz kan musik, det kan man inte ta ifrån honom. Men poesi och hiphop är inte samma sak – åtminstone inte i hans fall.
När jag gick första året på Skurups skrivarlinje fick vi besök av en förläggare. Hon konstaterade krasst att hennes förlag aldrig kommer att ge ut poesi, det säljer för lite, och när det gäller prosa skadar det inte om man har hundratusen följare på Instagram. Eller tiotusen, lade hon till som om det var ett mål att jobba mot på samma sätt som vi borde jobba på att bli klara med våra ”längre prosaprojekt”. Sedan förklarade hon att förlaget oftast brukar höra av sig till folk de vill ska skriva en bok åt dem. Typ kändisar. Snopna hörde vi henne resonera kring marknadsföring och ekonomiska faktorer och som i en bisats nämnde hon att det såklart ”är viktigast att skriva bra”.
Problemet med den här logiken är att kändisskap inte nödvändigtvis innebär poetisk begåvning. När ekonomisk vinning går först sker det på bekostnad av litterär kvalitet. Det senaste exemplet är just Lorentz. Det är ingen nyhet att förlag behöver tjäna pengar. Fri Tanke förlag ger ut Lorentz eftersom de förstår att han kommer sälja bra. Eftersom han är känd. När den huvudsakliga utgivningen består av biografier om filosofer, populärvetenskap, och autofiktion om Biskops Arnö är det på sätt och vis förståeligt.
Frågan är varför Expressens kultursida publicerar en så dålig dikt. För vad är en kultursida? Det är ett mycket litet utrymme där många vill synas. När Expressen publicerar Lorentz väljer de bort någon annan text. Är det ett slags ambition om bredd, att ge lyriken plats? I så fall hade de kunnat publicera en poet som ännu inte har ett förlagsavtal. Eller en poet vars litterära gärning borde nå ut till fler läsare. En poet som debuterat men inte synts särskilt mycket. Någon som gett ut femton diktsamlingar på ett litet förlag. Ja, bara en poet över huvud taget.
Men Expressen är inte de enda som gett Lorentz utrymme som är få poeter förunnade. I maj intervjuades han i denna tidning (18/5), och förra veckan publicerade DN en lång intervju om den konstnärliga nytändning lyriken inneburit för rapparen efter att han avlutade sin artistkarriär (3/6). I Aftonbladet publicerades ett samtal mellan Lorentz och Anna Björklund, en text som är som transkriberad från en tentaöl med grundkursen i idé - och lärdomshistoria (8/6). Det är i sig inget fel med samtal som handlar om att det ”verkligen är jättekul att läsa Platon” – jag skanderar gärna Gästabudets briljans på barer – men jag vet inte om det hör hemma på en kultursida.
Särskilt inte när inte mindre än sju poeter får trängas i ett slags grupprecension där de tillägnas ungefär 600 tecken var (Aftonbladet (29/5). Vi lever i en kändiskultur konstaterade Jenny Högström i GP:s recension, det är därför GP recenserar Lorentz diktsamling (6/6). Diktsamlingen är hon inte överförtjust i. Likväl får Lorentz synas även där.
Som ett mantra upprepade förläggaren på besök att smal litteratur inte säljer. Må så vara. Litteraturvärlden i allmänhet och poeterna i synnerhet rör sig i ett litet universum. De som köper diktsamlingar och de som diktar rör sig i samma sfär. Frågan är om det tvunget måste vara så. Vad skulle hända om Bonniers marknadsförde Emily
Dickinson som de marknadsför Alex Schulman? Eller om dikter av debutanterna Niko Erfani eller Leon Jaskoviak Åstrand publicerades på Expressens kultursida i stället för en dikt av Lorentz? Vad hade hänt om de författare och poeter som bara är författare och poeter hade fått synas lika mycket som de författare och poeter som redan marknadsför sig själva med hjälp av en gedigen följarskara?
Lorentz har skrivit en ganska dålig diktsamling. Han får ge ut den för att han är känd. Han får också utrymme att prata om diktsamlingen för att han är känd. Det är synd, för det finns mycket bra poesi och många bra poesidebutanter vars diktsamlingar borde uppmärksammas. De förtjänar mer än ett litet stycke var i en grupprecension.
Det är också en ekonomisk fråga. Poeter har inga pengar. De får sätta sitt hopp till stipendier, alltför låga arvoden i en frilansekonomi och kanske undervisning i skrivande på deltid. Det betyder inte att det är synd om dem. Men det är ändå så att varje publicering räknas eftersom poeternas yrkesliv vilar på att ”det ena leder till det andra”.
För Lorentz gör det varken från eller till att bli publicerad på Expressens kultursida. Och om dikten hade varit bra hade det inte gjort mig lika upprörd. Men när Lorentz skriver: ”tidigare liv/lämna intet/för på varje vall/stiger statyer/längs vägen/tar form/följer/du mig dit?” känner jag instinktivt: tack, men nej tack.