Clandestino bejakar ännu motståndet – efter 20 år
Politiken, motståndet och det där underjordiskt hemliga – det gör Clandestino unikt. När PM Jönsson står och blickar mot kranskeletten på Hisingen efter en långhelg av samtal och musik faller plötsligt allt på plats.
Vad har hänt med Sverige och Göteborg sedan Clandestinofestivalen drog igång för 20 år sedan? Det är svårt att fånga in tiden och politiska och kulturella skeenden men det känns som det har blivit kallare och mer ogästvänligt. Det avvikande trängs undan. Alla springer åt samma håll. Sedan finns det alltid de som hittar en annan väg. Clandestino bejakar motståndet, det finns i festivalens DNA, i namnet, i det hemliga och underjordiska. De har också medvetet valt artister som är uttalat politiska eller som symboliserar kamp mot olika system. Dock var det spåret tydligare under festivalens barndom.
Jag letar efter tanketrådar att utveckla på väg till den första av tre samtal, som i år äger rum i stadsbibliotekets trappscen. Clandestino har flyttat runt på många olika scener under åren, mellan konsertlokaler, källarhak och institutioner. Jag saknar tältet vid Röda sten, som kändes som en oas, en urplats, för festivalen, men när man tvingas röra sig mellan olika platser blir staden i högre grad involverad. De flesta år – så även denna gång – tycker jag att de hittar en balans mellan att vara ett alternativ till det etablerade och en festival med ambitioner att leta efter en så stor publik som möjligt.
Däremot kunde Clandestino helt strunta i de vanliga konserthaken och institutionerna och köra ett eget race helt utanför stadens mest etablerade scener och platser. Delar av festivalens själ försvinner i de fina salongerna. I fredags var det fyra bra och intressanta konserter på Stadsteaterns lilla scen och uppe i baren, men platsen känns konstig. Likaså Pustervik och Nefertiti, inget ont om lokalerna, bra ljud, skön stämning, men den där speciella festivalkänslan infinner sig inte. Det blir som vilken fredags- eller lördagskväll som helst.
Å andra sidan är stadsbibliotekets trappa en fungerande lokal för samtal, i ett ständigt flöde av människor, mitt ibland stressade barnfamiljer, ystra studentmössor, skateboardungdomar och schackstammisar lyssnar jag på tre stimulerande diskussioner. Om jag ska fortsätta vara kritisk så saknas folk med helt andra åsikter. Det är ett vänsternarrativ. Alla håller i princip med varan
"Delar av festivalens själ försvinner i de fina salongerna.
dra. Å andra sidan är det ännu värre i tv och radio och i flödena på sociala medier där alla tävlar i att tycka likadant.
Jag kommer att bära med mig samtalen länge. I torsdags diskuterades till exempel medias ensidiga bild av upploppen i Sverige under ramadan. Kamal El Salim, som är redaktör för en ny bok om flyktingströmmarna 2015, tog upp hur människor samarbetade och hjälpte varandra på ett i Sverige unikt sätt. I dagens politiska debatt glöms det bort. I fredags kunde man bland annat ta del av Sarah Philipson Isaacs tankeväckande forskning om migration och asylpolitik. Och den sista dagen var kriget i Ukraina i centrum. Mest intressant tyckte jag det var att höra Cecila Åse, vars feministiska forskning om militarism och maskulinitet känns extremt relevant i dag.
Musiken, då? Det brukar alltid vara spännande namn från Afrika och Mellanöstern på varenda Clandestinofestival. Så även 2022. Därför var det kul och oväntat att två grupper från Polen och Serbien stack ut, på ett positivt sätt. Sutari är som ett möte mellan, ja, Kronoskvartetten och östeuropeisk sångtradition. Tre sjungande och musicerande kvinnor som utgår från polska folktraditioner, men som tar in ny teknik och ett eget sätt att tackla både sång och instrument. Det gick inte att värja sig. Rösterna gick rakt in. Likaså Gordan, serbisk trio, baserad i Berlin, i lördags, på Pustervik, med den fenomenala sångerskan Svetlana Spajic som mittpunkt. Ibland var det som att höra Diamanda Galás med komp av Neu! eller D.A.F. Dramatisk sång med maniskt, motoriskt, trumkomp och en tredje medlem som skapade knivvassa ljud med gitarr och synth. Även här finns det traditionell folkmusik i botten.
Jag tycker att många konsertarrangörer är lata och bokar samma artister igen och igen. Det gäller till exempel Way out west. Och Clandestino. Men visst, svårt att säga nej till ett välbeprövat framgångskoncept. Torsdagskvällens två höjdpunkter Hailu Mergia och Kokoko! har spelat på festivalen tidigare och det var en afton som kändes som en lång repris. Kokoko! – en kongolesisk backanal mitt i en urban hybridsamtid – är en liveakt utöver det vanliga även om duon inte har utvecklats mycket på fem år. Hailu Mergia spelar långsamt, men det svänger likväl med ett entusiastiskt litet band som bjuder på rytmen när åldermannen smeker fram sina melodier på synth och melodica. På slutet viftar han stillsamt med en etiopisk liten flagga, som en försiktig, nationalistisk gest.
Även den västafrikanska superstjärnan Oumou Sangaré, på Pustervik, var en dubbel upplevelse. Hon spelade på exakt samma scen med nästan samma band på festivalen 2018. Supersvängigt – men vi var rätt många som hade hört det förut. Det var betydligt mer spännande att se Alabaster dePlume tidigare på kvällen, en märklig figur, brittisk jazzsaxofonist och poet som med ett rätt stort band hittade ett eget uttryck, lekfullt, på gränsen till löjligt, samtidigt spirituellt. Något liknande har jag inte hört tidigare.
Festivalen börjar och slutar på Skeppet, i Sjömanskyrkans gamla lokaler. Clandestino trivs i området runt Stigbergstorget. Under åren har man varit en hel del på Musikens Hus och Oceanen.
Och även om jag själv bor i krokarna och tycker att det är trevligt att kunna traska till konserterna, så är det en plats som känns lämplig för en mångkulturell festival. Många vinddrivna existenser har säkert vilat i Sjömanskyrkans famn och när jag i söndagskväll mellan två konserter går ut och tittar ut över hamnen och ser kranskeletten på Hisingen och det gigantiska kryssningsfartyget Europa göra sig i ordning för avfärd med pompa och ståt faller alla bitar på plats.
Det är en plats där gränser förskjuts. Där det okända väntar bakom solnedgången. Långtradarna på parkeringsplatsen är som förstenade kolosser. Jag blundar och ser människor, på flykt, i exil. Några kommer aldrig hem. Drunknar. Blir svartjobbare med minimal inkomst. Jag går in igen och lyssnar på musik från Barcelona, Jerusalem och Addis Abeba. Känner mig hemma.
"Jag tycker att många konsertarrangörer är lata och bokar samma artister igen och igen.
"När jag tittar ut över hamnen och ser kranskeletten på Hisingen och det gigantiska kryssningsfartyget Europa göra sig i ordning för avfärd med pompa och ståt faller alla bitar på plats