Viggo har ofta varit hemma och får inget slutbetyg
Många barn med särskilda behov får stöd för sent. 15-årige Viggo Markusson med autism har varit hemma från skolan till och från sedan mellanstadiet. Nu går han ut nian utan slutbetyg. ”Det känns konstigt att ha varit borta från klassen så länge”, säger han.
Enligt Skolverket får många barn med särskilda behov stöd alldeles för sent. Ett av dem är 15-åriga Viggo Markusson med autism som har varit hemma från skolan till och från sedan mellanstadiet. Nu går han ut nian utan slutbetyg. – Det känns konstigt att ha varit borta från klassen så länge, och ta sig tillbaks. Jag tänker att alla undrar vad jag gör där. Då känns det fel att vara där, säger han.
För Viggo Markusson är det svårt när människor kommer för nära. Till sin hjälp har han hunden Rocky som tränas upp till att bli hans assistanshund. Han kan ställa sig mellan Viggo och personer han möter, lägga sig som ett tyngdtäcke när han börjar bli upprörd och komma med kopplet när Viggo behöver byta aktivitet och komma ut ur huset.
Viggo har diagnoserna ADD och autism och har varit hemma från skolan i långa perioder sedan mellanstadiet. En anledning är att han har svårt för stora grupper.
– Jag gillar inte känslan av att folk tittar på mig när det är en stor grupp. Även om jag vet att ingen tänker på att jag är där känns det som att alla stirrar på mig. Jag gillar inte riktigt det, säger han.
I trean började han vara frånvarande en del. I fyran blev klassen större och Viggo stannade hemma allt oftare. I femman togs hans resursperson i skolan bort eftersom skolgången hade fungerat bättre under en period.
– Och då var jag inte i skolan resten av femman.
Under ett halvår i årskurs fyra var Viggos föräldrar med honom i skolan varje dag. Till slut vände de sig till Skolinspektionen som slog fast att skolan inte utrett hans situation eller den stora frånvaron tillräckligt för att vad som faktiskt har effekt.
De åtgärder skolan satt in, som hjälpa Viggo att komma igång med skoldagen, och ge honom ett särskilt schema över hur dagen såg ut hade inte hjälpt. Istället ökade frånvaron.
Tenna Markusson önskar att sonen skulle ha fått stöd tidigare.
– Jag tror att vi hade haft ett annat förtroende för skolvärlden, i dag, om man hade lyssnat och satt in åtgärder tidigare, säger hon.
Alla elever har rätt att få stöd i skolan om de behöver det. I ett tidigt skede kan det handla om små saker som att någon möter upp barnet i skolan. Barnet kan få en elevassistent, ett anpassat schema eller en plats i en särskild undervisningsgrupp.
– Så fort det blir någon form av pedagogiska problem i skolan ska det göras en pedagogisk utredning för att kunna sätta in rätt åtgärder. Det ska man inte börja med när eleven är hemma permanent, säger pedagogen Kenth Hedevåg, som är expert på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).
Men enligt Skolverket sätts stödet in alldeles för sent, ofta först på högstadiet. Så ser det även ut i Göteborg. Enligt grundskoleförvaltningen tenderar skolorna att uppmärksamma och åtgärda elevers stödbehov allt senare.
När eleven inte får hjälp i tid är risken att stödet blir mer ingripande än det annars hade behövt bli, enligt Skolverket.
– Stödet är långt mer kostnadseffektivt när vi får det tidigt. Det mildrar insatsen. Kostnaden handlar inte bara om pengar, utan även arbetsinsats för barnet. Barnen kan må så dåligt att de inte kan tillgodogöra sig stödet, säger Bo Hejlskov Elvén, legitimerad psykolog och författare.
En anledning till att elever får hjälp för sent är att skolorna agerar först när elever får en diagnos, eller missar kunskapsmålen, enligt Hejlskov Elvén.
Det känner Viggos mamma Tenna Markusson igen.
– Vi fick ju inget ordentligt stöd förrän Viggo fick sina diagnoser. Och det har vi förstått i efterhand att skolan inte får göra så, de måste möta upp barnets behov, och inte barnets diagnos, säger hon.
Sedan Viggo gick i fyran har skolan ansökt om en plats i en särskild undervisningsgrupp nivå 4, där stödet och kompetensen är stor, och elevgrupperna små. Men varje år har det blivit nej.
På högstadiet fick Viggo en plats i en särskild undervisningsgrupp på den egna skolan. I perioder har det fungerat okej men när det gått åt rätt håll har stödet dragits tillbaka eller elevassistenter slutat. Varje gång tvingas han börja om på nytt.
Familjens förtroende för skolan har successivt sjunkit. Tanken har varit att Viggo och elevassistenten först ska bygga en relation och sedan börja smyga in enskild undervisning. Men dit hinner de aldrig.
– Först måste man lära känna varandra, sedan bygga en relation och sedan börja arbeta. Så varje gång någon slutar blir jag ännu mer omotiverad, berättar Viggo.
Men det finns en ljuspunkt i form av en specialpedagog på skolan som tagit Viggo under sina vingar. Viggo berättar:
– Nu på senaste har han kommit hit på morgonen och hämtat upp mig, så åker vi och köper en fralla eller något sånt, åker till stugan och sitter där, äter lite, har med datorn och kollar på mattegrejer. Så sitter vi där och pratar. Om det fanns någon som han som skulle kunna undervisa dig enskilt varje dag, hade du velat det då?
– Mm.
Nu går han snart ut nian, men ser ut att bli utan slutbetyg. I höst vill Viggo komma in på en anpassad skola och få upp sina betyg.
– Jag skulle vilja lyckas så jag kan plugga vidare och förhoppningsvis få ett intressant jobb.
Viggo är inte ensam om att få sent eller bristfälligt stöd. Lisa Grööns 13-åriga dotter har ADHD och autism och var bara sju år första gången hon kraschade.
Lisa Gröön tror att små hjälpmedel hade räckt under den första tiden av dotterns skolgång. Som en plats att kunna dra sig undan på när hon behövde vila på rasten. Eller någon som mötte upp henne innan lektionen, när föräldrarna lämnade henne i skolan, eftersom den ovissa luckan däremellan var tuff.
Efter möten där barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) beskrev vilket stöd dottern behöver sa skolan
att det var omöjligt eftersom det saknades resurser.
– Men kostnaderna som det här har fått sedan. Det är orimligt liksom. Vi har legat åtta veckor på en sluten ungdomspsykiatrisk mottagning. Vad kostar inte det jämfört med att ha en person som en kvart varje morgon möter henne vid skolan?
När GP träffade henne vid samma plats för två år sedan hade grundskoleförvaltningen just nekat dottern en plats i en särskild undervisningsgrupp. Hon skulle istället gå i en klass med 30 elever. Detta trots att psykiatrin, rektor, läkare och specialpedagoger var överens om att det var just en SU-gruppsplacering hon behövde.
Så i höstas, när hon skulle börja sjuan, fick hon äntligen plats i en specialiserad liten grupp med kompetent personal. Nu slipper hon också gå mellan olika klassrum och komma ihåg vilka böcker hon ska hämta i skåpet.
I början var det motigt och dottern var inte i skolan särskilt mycket. Men så i slutet av november sade hon: ”Jag vill testa att gå i skolan en hel dag.”
Nu går hon i skolan tre dagar i veckan.
Tidigare fick dottern panik av att åka buss även om föräldrarna var med. Nu kan hon åka själv och även vara ensam hemma utan att få panikångest. Lisa Gröön är nöjd över att dottern kommit till ett ställe med erfarna pedagoger.
– De är väldigt bra på bemötande, att lyssna in och vara flexibla. För här sitter åtta elever i en klass som alla behöver sitt sätt att bli bemötta på, som pedagogerna balanserar väldigt bra, säger Lisa Gröön.
Lisa Gröön promenerar kring Slätta damm på Hisingen. Hon stannar till vid en bergvägg och blickar uppåt.
– Det är mycket möjligt att vi ändå hade hamnat där vi är nu, på en skola som har den graden av anpassning att det är en SU grupp 4. Men vi vet inte. Vi hade i alla fall sluppit att stå vid en bergvägg där jag inte visste om hon ville hoppa. Vi hade sluppit stå mitt i en gata där hon skriker ”nästa bil får köra över mig”.
– Det är klart att jag blir förbannad över att inte resurserna fanns för henne tidigare. Då hade vi sluppit flera år med psykisk ohälsa. Man vet inte vad hon bär med sig från den här tiden och hur det formar henne.
Enligt grundskoleförvaltningen behövs en kraftsamling för att tidigt förebygga och undvika skolmisslyckanden. Dels finns en brist på kunskap om hur skolor ska utformas för att de ska fungera för barn med NPF-diagnoser, så att behovet av extrastöd minskar, dels brister styrningen och ledningen på vissa skolor vilket gör att en del elever hamnar mellan stolarna.
Förvaltningen lyfter också fram bristen på specialpedagoger.
Axel Darvik (L) är skolansvarigt kommunalråd i Göteborg.
– Det handlar väldigt mycket om att man måste få in insatser tidigt för eleverna, och där har vi inte haft tillräckligt bra insatser som har gjorts. Det behövs att man sätter in särskilda anpassningar och åtgärdsprogram på lågstadiet och på mellanstadiet, säger han.
Han säger att grundskolenämnden har gett förvaltningen i uppdrag att se över hur man jobbar med elever som inte når målen på lågstadiet, så att man sätter in insatser om elever inte kan läsa eller räkna efter ettan.
– Det blir väldigt knäckande om man går igenom många år av misslyckanden i skolan, säger Axel Darvik.
Han menar att Göteborg har satsat på fel saker. Att outbildade elevassistenter fördubblats, medan speciallärare och specialpedagoger knappt ökat alls. Han menar att elevassistenter kan vara bra när det gäller sådant som att möta upp eleven i skolan, eller hjälpa till mellan lektionerna, men att det är specialpedagoger som ska stötta eleverna i undervisningen.
– För det gör jätteskillnad att man har ett kompetent stöd som förstår sig på de utmaningar eleverna har, för alla elever är inte lika och lär sig inte på samma sätt. Någon som bara gått en gymnasieutbildning, eller en väldigt kort utbildning, är inte rätt typ av stöd till elever som har stora utmaningar med sin inlärning. Det är inte bara att det behöver vara en vuxen som sitter där och passar dem, säger han.
"
Jag tror att vi hade haft ett annat förtroende för skolvärlden, i dag, om man hade lyssnat och satt in åtgärder tidigare Tenna Markusson
Mamma till Viggo, 15 år