Resan med ostindiefararen var pinsam (för mig)
Ionsdags åkte jag med ostindiefararen ”Götheborg” en stund och nu frågar människor i min omgivning: hur var det? Det är en generande fråga. Det blir direkt pinsamt.
Frågan är inte generande för att frågeställaren skulle vara obegåvad. Den är generande för att jag inte kan svara på den.
Alltså: Jag klev ombord på ostindiefararen. Den lämnade kajen. Efter en timme, ungefär vid Nya Älvsborg, fick jag tillsammans med ytterligare 46 personer kliva ner i en följebåt och återvända till Eriksberg. Ostindiefararen fortsatte. Om drygt ett år år kommer hon till Kina, om ekborden håller.
Jag hade min timme och sedan dess har fyra kolleger och medmänniskor, oberoende av varandra, frågat mig hur det var. Tyvärr har jag inget att berätta.
Jo. En (1) sak.
Jag återvänder med blott en enda iakttagelse.
Det var annars många vackra intryck: älven, regnet, staden, båtarna. Det luktade tjära av tågvirket. När vi passerade Oscar II:s fort avlossades salutkanonerna och moln av rök och bränt papper och krutlukt lade sig över däck och kröp in under regnskydden och efter några sekunder utlöstes prydligt ett brandlarm.
Följebåtar svärmade. Älven plattade ut sig. Nya Älvsborg stod med ljusröd puts i blåsten.
Fartyget vred sig och knarrade med alla sina ekplankor och master och rår. Stagens svarta strålknippen darrade. Träblocken påminde om blanka kranier. Tågvirket. Tjäran.
Allt var lite större, tamparna lite grövre, men det var svårt att hävda att det var något som i grunden skilde sig från något som de flesta göteborgare är bekanta med.
Detsamma gällde staden Göteborg. Den bredde ut sig på älvens stränder som den i princip har gjort sedan 1700-talet och när fartyget vred sig tedde sig husen och kyrktornen och broarna och de nya spegelblanka skyskraporna som en långsamt snurrande karusell. Det regnade och blåste, inte temperamentsfullt och sidledes som det brukar blåsa i Göteborg, utan tungt, riktningslöst, grått, ihärdigt.
Vi journalister stod i regnet med öronproppar och åt vetebrödsskivor med drottningsylt.
Jag försökte uppdriva en känsla av stundens storslagenhet. Men det var just detta: det kändes som en vanlig resa på älven. Då avlossades kanonen.
Det fladdrade om byxbenen när kanonen avlossades.
Det var ändå bara lösa skott – något slags krut- och pappersblandning som körts in i kanonrören.
Jag tänkte på alla de skildringar om kapten Kidd, Blackbeard, Anne Bonny och Calico Jack som jag har läst. När jag var i tonåren var en oproportionerlig andel av min läsning präglad av dessa laglösa alkoholister som i början av 1700-talet låg och balanserade på de rätta latituderna vid sockeroch slavautostradorna i Karibien. Som vuxen, med mognare intressen (kanske), har jag ägnat motsvarande tid åt Ostindiska kompaniet med dess punsch och rötfeber och provianteringsstopp i Kapstaden och utbrända Linnélärjungar.
Men ingenstans – absolut ingenstans – kan jag minnas mig ha sett upplysningen att det fladdrar om byxbenen om man står på akterdäck när kanonerna avlossas på kanondäck.
Detta skänker så att säga kanonaktiviteten en viss slapstickprägel. Vem kan vara heroisk när byxorna fladdrar.
Men kanske var det så självklart för alla inblandade att ingen har tyckt att det har varit värt att meddela.
Nåväl. Jag visste det inte. Men inte är det ju mycket till berättelse efter en sjöresa. Jag erbjöd mig att skriva ett litet reportage om att det fladdrade i byxbenen. Den tjänstgörande redaktören avböjde. Jag förstår honom alltför väl.
Och efter en timme var det alltså bara att gå i följebåten. Jag hade fått låna en mörkblå flytväst. Den var i mycket gott skick. Prislappen satt kvar. Jag klev nedför lejdaren med en bit vetekrans med drottningsylt i handen. Besättningen stod vid relingen och tittade på oss. De var iförda brandgula galonkläder och de såg ut vara lättade över att bli av med ett akterdäck fullt av journalister. Ja, själva akterdäcket behöll de förstås. Härnäst skulle besättningen trimmas på Nordsjön. Det sista jag såg av dessa ostindieresenärer var att en av dem klev nedför lejdaren och jag undrade vad han hade i följebåten att göra och han kom fram till mig och bad mig återlämna flytvästen. Det regnade mer. Och det fladdrar alltså kring byxbenen när man skjuter med kanon. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha denna insikt till. Men alltid dyker det väl upp något tillfälle.
"Vem kan vara heroisk när byxorna fladdrar