Lotta är trygg men gästerna har problem
Bäst: Nadja Kasaneshs Whitney Houston-medley
Sämst: ”Oh boy, oh boy, oh boy” av Lasse Dahlquist är en horribel låt.
Publik: Fullsatt
Medverkande artister: Charlotte Perrelli, Eagle-Eye Cherry, Klara Hammarström, Tusse, Anders Bagge, Nadja Kasanesh Holm – Bodyguard
Lotta Engberg går fram över scenen, med blicken hos en barmhärtig lönnmördare, och sjunger ”Vi sätter färg på Liseberg”. Hon ser solbränd och stark ut. Som om hon skulle kunna splittra ett oxlår med en spänd, fokuserad handflata. Barnen i publiken har skyltar, himlen är nästan blå, Tusse bär lila jeans. Två månader av allsång inleds precis här.
Engberg har hanterat Lisebergs publik under tio år denna sommar. Med precision, kvickhet och mjukpornografiska skämt. Ikväll har programledaren ungefär samma skärpa som vanligt.
Under ”Vi är på gång” vägrar en liten rödhårig gosse i publiken att sjunga – Lotta övertalar honom på två sekunder. Vid ett tillfälle drar hon ett listigt skämt om doktor Mikaels penis. Hon berättar en förtjusande anekdot om Arja Saijonmaa. Allting känns tryggt och bekant. Som om Lotta kommer att leda detta program tills molnen färgas gröna, himlen börjar skrika, djuren sjunker ihop och jorden går under.
Kvällens artister är inte lika övertygande. Eagle Eye Cherry framför nya singeln ”Rising sun”, med knäppt jacka och handen placerad mycket nära skrevet. Arenapop passar inte riktigt musikerns röst. Cherry försvinner lätt bort, och sjunger som han hade kaninlungor.
Tusse har däremot bra tryck i strupen. Han gör bland annat en utmärkt ”Sunnanvind”. Till och med säkerhetsvakten framför mig, en kvinna med handtatueringar och bra hållning, dansar lite.
Sedan anländer Anders Bagge. Denna muntre man, som påminner lite om en skäggig bondpumpa, gör ett sympatiskt intryck. Ingenting kan sluta illa när Bagge närvarar. Bjud med honom till ditt lönemöte – saldot kommer blinka av glädje. Slunga in honom i en bur med tre muskulösa jaguarer – han kommer att lösa detta.
Men ”Bigger than the universe” är lite mild ikväll. Trummorna känns platta och blöta, Anders Bagge rör sig blygt framför mikrofonen. Han är dock utomordentlig på att waila.
Även Klara Hammarström har problem. Hon sjunger fint, men bakgrundsmusiken är verkligen för ivrig under ”Run to the hills”. Hammarström har även svårt att dansa i sina kolossala stövlar – det ser ut som om hon satt ner fötterna i två lådor med ostkräm. Hennes version BILD: THOMAS JOHANSSON av ”Evighet” är dock utmärkt.
Bäst under kvällen är Nadja Kasanesh. Hon sjunger sitt Whitney Houston-medley rakt och ärligt. Kasanesh träffar varenda ton rent, utan poetiska överdrifter. Hon får, som klyschan går, något oerhört svårt att se lätt ut. Precis som Lotta Engberg, för den delen.