Arne Larsson: Vi har rätt att förvänta oss mer av politikerna
Högeroppositionen brukar lägga rätt stor kraft vid att argumentera för att tillståndet i landet är i fritt fall. Ändå har den lagt de två senaste veckorna på formaliastrider den redan på förhand borde insett att den skulle förlora. Med risk för att låta hård: Vi har rätt att förvänta oss mer av våra politiker.
Året har inletts med rekordmånga skjutningar. Utvecklingen i några av landets utsatta områden går åt helt fel håll och nu sker skjutningarna allt oftare i små eller mellanstora städer.
Inflationen stiger kraftigt. Riksbanken har tvingats justera upp räntan. Kriget i Ukraina har drivit upp priser på mat och drivmedel. Vanligt folk får mindre kvar i plånboken för varje dag som går.
Till det kommer allt skarpare varningar från FN:s klimatpanel. Köerna på Arlanda är ett tydligt tecken på att folk längtar efter att resa och konsumera igen – hur utsläppen av växthusgaser ska komma ned till de nivåer vi förbundit oss till återstår att lösa.
Högeroppositionen brukar i vanliga fall lägga all vaken tid åt att lyfta fram allt som är fel i landet – och där måste man ändå ge dem någon slags erkännande: Den som säger att det finns en del problem att ta tag i är inte helt fel ute.
Mot den bakgrunden blir det som händer i den inrikespolitiska ankdammen just nu snudd på obegripligt. Den väljare som skakar på huvudet och efterlyser ett mer vuxet beteende har min fulla respekt.
Det är skjutningar och klimatlarm – men riksdagen väljer formaliastrider.
En tillbakablick: Sverigedemokraterna väcker misstroende mot justitieminister Morgan Johansson för att de anser att han är allmänt usel och i princip ansvarig för alla skjutningar sedan 2014.
M, KD och L hänger på. Till en början för att de tycker att det är fullt rimligt (även om Moderaternas gruppledare först har svårt att hitta bättre argument än att Morgan Johansson är en ”kanalje”). I efterhand har det framgått att de egentligen aldrig tyckte att det var en särskilt god idé, men oavsett borde de ha insett att det var ett slag de skulle förlora. Mandatfördelningen är ju som den är.
Rimligen borde de också kunnat se att hela tilltaget skulle försvåra Sveriges möjligheter att snabbt komma med i Nato.
Skam den som ger sig. Den här veckan har de tagit till alla trick som finns i boken för att stoppa det kompromissförslag om pensioner som Centerpartiet och resten av Socialdemokraternas regeringsunderlag lade fram i elfte timmen.
Inget fel så långt. Politik går ut på att hitta vägar att få igenom sina förslag. Problemet är bara att oppositionen inte kommer att lyckas den här gången heller. Mandatfördelningen är ju som den är.
Processen är så krånglig att jag inte har lust att dra den i detalj, men i korthet: högermajoriteten i finansutskottet hittade en formaliaregel som gjorde att den kunde stoppa regeringens pensionskompromiss. Regeringen kontrade med att inte lägga fram något förslag i dagens budgetbeslut för att i stället återkomma med sitt förslag.
Det kan bli i nästa vecka. Eller senare. I så fall kan talmannen tvingas kalla in riksdagen under sommaruppehållet. Kanske inte det alla önskar under ett valår, men nu är det som det är.
I centrum för striden står för övrigt två snarlika förslag om högre pensioner.
Och visst. Om oppositionens avsikt var att visa att Socialdemokraterna har svårt att hålla ihop ett spretigt regeringsunderlag – och att Centerpartiet numera kan räknas in till den sidan – så har det framgått med all tydlighet.
Men så mycket mer än så blev det inte. Den här gången heller.
Ja, jag tycker att vi kan förvänta oss mer än så här av våra politiker.