Hynek Pallas: Det sprutar skräck ur den svenska myllan
Ä r det fint att gräva där man står? Filmkulturen har haft ett kluvet förhållande till frågan. Här har ju blicken sedan ett sekel ofta fästs vid det hägrande Hollywood.
Fast redan de gamla svenskarna såg ju att det var en karriärskurva som kan gå illa. Ta regissören Victor Sjöström. Efter att ha förtrollat filmpublik världen över genom att rama in romaner av Selma Lagerlöf med den nordiska naturens temperament reste han 1923 över Atlanten. Där filmade han, nu som Victor Seastrom, förvisso framgångsrikt men ändå på förlagor som grannarna i Beverly Hills likväl kunde göra.
Helst ska man odla egen plätt på rätt sätt. De europeiska filminstituten skapades som protektionism mot Hollywood och kom – i Sverige hand i hand med ett S-märkt Folkhem – att bidra till auteurskapande. Ironiskt nog innebar det att en kulturform synonym med drömmar blev del i samhällets avförtrollning (förutom när prästsonen Ingmar Bergman lät det övernaturliga sippra in). Denna kulturbyråkratisering ledde också till att genrefilm började betraktas med en överlägsen fnysning.
Men skräckfilm har alltid varit en samhällsseismograf. Monstren i 1920-talets Tyskland förebådade nazismen och utomjordingarna i amerikansk B-film som ”Världsrymden anfaller” (1956) speglade kommunisträdslan. För genrefilm är ofta en gräsrotsprodukt som uppstår ur myllan. Och där, i myllan, är något på gång igen.
Nu heter den hetaste av genrer ”folk horror” – folkskräck. Ett område där Sverige puttrade innan det började koka internationellt. Författaren John Ajvide Lindqvist ledde till Tomas Alfredsons ”Låt den rätte komma in” (2008) och Ali Abbasis ”Gräns” (2018). Vi har haft romaner som Stefan Spjuts ”Stallo” (2012) och tv-serier som ”Jordskott” (2015).
Men det var den amerikanske regissören Ari Aster som 2019 satte svensk hedna-hedonism på folk horrör-kartan med ”Midsommar”.
Magiska svampar och ättestupa i midnattssol blev en succé. Att rötterna fanns i ett sekel av folkskräck – mest känd är 1973 års ”Dödlig skörd” där inavlade kelter ägnar sig åt människooffer i yttre Hebriderna – ledde till febril arkivverksamhet. I vintras kom ”All The Haunts Be Ours”, en bluray-låda med 19 filmer från hela världen. På kommentarspåren analyserar filmetnologer blodtörstiga britter och rariteter som norska ”De dødes tjern” från 1958.
”Midsommar” har även blivit katalysator för en ny våg. Regelbundet rasslar oväntade regioner fram film som uppdaterar någon lokal legend. I våras det makedonska häxdramat ”You Won't Be Alone”. Och snart blir det mycket mer svenskt: Under filmfestivalen i Cannes lanserades produktionsbolaget Mylla (av bland andra en producent till ”Midsommar”). Till projekten hör thrillern ”Hoin”, om ett kvinnligt väsen i Östersjön.
Varför är myllan så bördig nu? I botten finns globaliseringsrekylen. Det lokalas återkomst syns överallt, om så i hemtrampad öl eller i riksdagens flaggviftande barbarer. Nationella gränser har blir porösa och förlorat traditionella funktioner, så lokala identiteter stärks.
Men det har också att göra med att fler slutar resa långt bort. Pandemin var en mental övning i leverne vi på grund av klimatet lär tvingas ställa om till. Och ska man nu semestra i Tierp eller Lilla Edet i stället för Cinque Terre och Koh Lanta – ja, då måste Tierp och Lilla Edet bli mer än limsniff och GHB.
Därför bör trenden att skörda hemvävd skräck inte tolkas som att du nu ska fly vättar, vattendrag, och troll. Tvärtom är rädslan odelbar från den större känsloproduktion som pågår: Återförtrollningen av en värld vi har haft framför näsan så länge att vi slutat se dess tentakler och temperament.
"Ska man nu semestra i Tierp eller Lilla Edet – ja, då måste Tierp och Lilla Edet bli mer än limsniff och GHB