Gud, ge mig Bulletin-grundarnas självförtroende Kommentar
SvD:s nya dokumentär om tidningen Bulletins haveri är en arbetsplatsskildring från helvetet. Det blir tydligt att det inte räcker med charm och pengar. Det kan till och med vara bra att tvivla lite grann på sig själv ibland, skriver Sanna Samuelsson.
Det finns ett samtida uttryck som lyder ”Gud, ge mig självförtroendet hos en medioker vit medelålders man”. Det har tryckts på tygpåsar och muggar, twittrats av otaliga kvinnor som önskar att de bara kunde släppa sitt ”imposter syndrom”, ångest och tvivel över att inte duga eller räcka till.
Detta gör sig påmint när jag lyssnar på SvD:s nya dokumentär ”Bulletin från insidan” (14/6). Två snubbar som först tror att de ska kunna köpa SvD för 50 miljoner. De bestämmer sig i stället för att starta en egen, en sån där ”amerikansk fin tidning”, som New York
Times. Detta utan att ha någon insikt i hur en sådan drivs, allt arbete och struktur som ligger till grund för det ”fina”. Men de lyckas charma till sig både framstående medarbetare från åsiktshöger-eliten och investerare som lockades av hajpen och den NYT-doftande logotypen.
BILD: BULLETIN
Idén att starta en konservativ dagstidning på nätet är inte dålig i sig. Med seriösa ägare hade det kunnat gå. Men när man lyssnar på dokumentären får man ont i magen av den dysfunktionella atmosfären. När man hör Tino Sanandaji orera om lögner, svek och att han blir tystad med ”antiTino-regler”
under möten så blir det tydligt att tidningen aldrig hade kunnat bli annat än pannkaka. Man kan inte ha sådana chefer, oavsett vad ens åsikter är.
”De leker ju tidning” som journalisten Negar Josephi snabbt insåg efter att ha rekryterats till redaktionen, vilket hon berättar i dokumentären. Detta kan också förklara den plagiatskandal som drabbade Bulletin. Eller att de anställde en chefredaktör som inte talar svenska – men som tidigare jobbat på just New York Times.
Det Bulletins grundare hade var charmen och självförtroendet – vilket gav dem buzz och investerare – hos två mediokra män som inte förstår att de saknar den rätta kompetensen. Men kaxighet gör ingen tidning. Det behövs det där tråkiga också, ansvarstagande, struktur, mötesordningar, förtroende och respekt.
Kanske att den där tjej-ångesten behövs också. Den som gör att
"Det Bulletins grundare hade var charmen och självförtroendet – vilket gav dem buzz och investerare – hos två mediokra män som inte förstår att de saknar den rätta kompetensen.
man granskar sig själv extra hårt, har rimliga förväntningar och inte alltid tror att man kan och vet bäst själv. Att det inte är just en själv som är bäst lämpad för att starta en New York Times i Sverige, bara sådär i en handvändning.