Kvibergsskolan vill sätta stopp för machokultur
När eleverna på Kvibergsskolan hänger av sig ryggsäckarna måste de lämna svordomar, öknamn och hårdhänt knuffande bakom sig. I de nybyggda lokalerna är skojbråk förbjudna. – Machokultur påverkar alla negativt, säger Jennifer Johansson, skolkurator.
Med bara några år på nacken passar Kvibergsskolan in i den omgivande miljön, det mesta är nytt. Kviberg är starkt präglat av idrott och att Nordens största multisportarena finns här. Överallt syns människor som tränar.
För närvarande tar skolan emot cirka 900 elever från förskoleklass upp till nian, de flesta från närområdet och intilliggande förorter.
I de ljusa och moderna skolkorridorerna är det oftast lugnt.
En förklaring är att det råder nolltolerans mot skojbråk och machokultur som tufft språk, knuffar och hårda slag – även om de utdelas i ett vänskapligt syfte. När någon glömmer av sig påpekas det direkt, av lärare eller andra elever.
Bakom förändringen ligger skolkuratorn Jennifer Johansson, 28, och socialpedagogen Alexander Sarvestani, 28, som hösten 2020 satte i gång med ett projekt som de ville skulle genomsyra hela skolans arbete. De hade läst forskning om vad som krävs för att killar ska lyckas i skolan, och ville omsätta sina kunskaper i verkligheten.
– Vi såg att det fanns fog för att faktiskt jobba aktivt mot skojbråk, eftersom det leder till sämre skolresultat för pojkar. Vi såg också, inom ramen för vårt elevhälsoarbete, att skojbråken fick många att må dåligt, säger Sarvestani. Men vad är egentligen skojbråk? – Det är mycket småknuffar och det kan vara att man kallar varandra olika saker, säger Johansson. Och Sarvestani fyller i:
– Man har ett hårt språk där man tycker sig skoja fast man använder kränkande begrepp. Det kan också vara att man har ett ganska dominant fysiskt sätt, att man klappar till varandra lite för hårt eller ger en knuff bara för att visa att här är jag, man tar plats på ett machovis.
Som GP tidigare berättat är killar generellt skolans förlorare. De har genomgående sämre betyg än jämnåriga tjejer i allt utom idrott och hälsa. Några förklaringar är att de har sämre språklig förmåga och svårare att ta ansvar för sina studier.
Killars sämre studieresultat har en rad negativa effekter, bland annat att många slutar anstränga sig och lättare dras in i bråk och stök. Samtidigt visar forskningen att det är just dessa killar, de som redan har det tufft i skolan, som är extra känsliga för hårt tonläge och bråk, även om syftet är skämtsamt.
– De är redan i en miljö där de känner att de inte duger, och då är raggen rest och man är lite mer känslig mot negativa kommentarer. Det leder lätt till större bråk som eskalerar, säger Fredrik Zimmerman, lektor i barn- och ungdomsvetenskap vid Högskolan i Borås.
När Kvibergsskolan försökte få bort skojbråken började initiativtagarna med att informera alla om vad som skulle ske och varför det var viktigt. Det gällde såväl personal som elever.
Det fanns dock de som ifrågasatte nyordningen inledningsvis.
– All personal, alla vuxna på skolan, skulle säga stopp för minsta skojbråk. Det reagerade många elever på från början, de ville få skojbråka och kunde säga att det var jobbigt med den här nolltoleransen, säger Johansson.
Men sedan dess har både barn och vuxna vant sig.
I stort sett har det fungerat bra, men Johansson och Sarvestani slår fast att ingenting sker över en natt och att det inte går att luta sig tillbaka och säga att man är färdig. Mycket måste ske om och om igen. Därför arbetar man just nu med en plan för hur nolltoleransen ska kunna ingå i skolans uppgifter under hela läsåret.
I arbetet med att minska machokulturen har man också pratat mycket om normer, värderingar, jämställdhet och hbtqi-frågor till exempel. Hur man pratat med eleverna har avgjorts av hur gamla de är, även om syftet hela tiden varit detsamma.
Om arbetet mot machokulturen haft någon faktisk betydelse i form av till exempel bättre betyg är oklart. Någon sådan grundlig granskning har skolan ännu inte hunnit genomföra.
Initiativtagarna har sin bild klar – att det har varit bra.
– Det vi vill försöka uppnå är att alla ska kunna vara sig själva, både flickor och pojkar, säger Alexander Sarvestani.