Britt-Marie Mattsson: Smutskampanjer inget nytt för vår tid
50 år har gått sedan inbrottet i Watergate. Men i dag är den historiska händelsen lika aktuell som någonsin. Utredningarna kring Donald Trump jämförs med Richard Nixons försök att komma undan.
Den 17 juni 1972 bröt sig flera personer in i demokraternas valhögkvarter i den nya eleganta Watergatebyggnaden i Washington med kontor, våningar, hotell, restauranger, affärer och ambassader, bland annat den svenska. Den lokala händelsen växte snabbt till en internationell nyhet som genast sysselsatte oss journalister på utrikesredaktionerna.
Det var valår i USA, partiernas konvent skulle hållas under sensommaren och den politiska stiltje, som på den tiden brukade råda sedan partiernas kandidater sållats fram vid primärvalen under våren, avbröts abrupt.
De som brutit sig in greps snart, utklädda till rörmokare för att förvilla misstänksamma grannar vid partihögkvarteret. Snart stod det klart att de ingick i en större planläggning som gick ut på att smutskasta demokraterna och särskilt George McGovern som var på väg att bli partiets presidentkandidat. Förhoppningen var att hitta något material som kunde användas för att få demokraterna att framstå som mjuka mot kommunismen och särskilt Fidel Castro på Kuba.
Till en början var det svårt att finna att trådarna gick till Richard Nixon och Vita huset. Nixon klarade sig inte bara oskadd genom valrörelsen. Han vann sitt omval med en jordskredsseger – den näst största i USA:s historia – med 60,7 procent mot McGoverns 37,5. Nixon vann hela 49 delstater, McGovern bara en samt District of Columbia.
Det var en segermarginal som var svår att förstå mitt under brinnande Vietnamkrig och rasmotsättningar. Kanske var det också Nixon själv som var så rädd att förlora, som mot John F Kennedy 1960, att han var beredd att ta till vilka metoder som helst för att besegra sin motståndare.
Och det skulle ta nästan ett år innan det på allvar började skaka under Nixon. 1973 tvingades hans vicepresident Spiro Agnew att avgå efter anklagelser om mutbrott under tiden som guvernör i Maryland. Nixon trodde att uppståndelsen kring Agnew, och en rad avskedanden i den närmaste kretsen i Vita huset, skulle rädda honom.
Men nu hade kongressen på allvar vaknat, representanthuset börjat utreda och senaten gjorde sig beredd för en eventuell riksrätt mot presidenten.
Washington Post avslöjade allt fler besvärande detaljer om Nixons inblandning och hemliga bandupptagningar i Vita huset. Reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein skrev och redaktionschefen Ben Bradlee godkände. Inte bara USA:s medier, utan medier över hela världen, citerade.
Långt senare, 2005, skulle det visa sig att Washington Posts källa var den biträdande FBI-chefen Mark Felt som upprörts över att han inte utnämnts till den högsta posten av Nixon när J. Edgar Hoover avled. Felt trädde fram 33 år senare och berättade hur han försett tidningen med det omfattande materialet.
Men skulle Watergateskandalen ha haft samma effekt på amerikansk politik om den inträffat i dag? Hade Richard Nixon tvingats avgå för att undkomma riksrätt, som han gjorde efter två års utredningar 1974?
Det är möjligt men långt ifrån säkert. Smutskampanjer är inget nytt för vår tid, skillnaden är att sociala medier gjort dem mer transparenta. Alla kan höra Trumps okvädningsord och vänjer sig. Nixon var tyst inför offentligheten och chockade amerikanerna när samtalen från de inspelade banden skrevs ut. Även om de raderats på centrala avsnitt.
” Om republikanerna hållit Nixon om ryggen, som republikaner som ställer upp för Trump gör i dag, hade han kanske klarat sig.
Om republikanerna hållit Nixon om ryggen, som republikaner som ställer upp för Trump gör i dag, hade han kanske klarat sig. Men när de tongivande inom partiet stegade in i Vita huset och sa ”det är över, Mr President” insåg Nixon att han var tvingen att avgå innan riksrätten fällde honom.