Dansarna trumfar Jöback och Salo
Kristus tar stor plats i populärkulturen. Han styr inte bara himmelens gyllene torg, han är inte bara Herrens son. Hans berättelse letar sig in i text och musik, luft och mark, tal och språk. Försök att inte tänka på Jesus under en hel dag. Det är omöjligt.
”Jesus Christ Superstar” presenterar ett osårbart koncept: Kristus som gör saker till rockmusik. Kristus som sjunger. Kristus i öppen särk, med vild blick och behårat bröst. Kristus som wailar. Kristus som omges av muskulösa syndare. Kristus i smink. Kristus som pumpar fram och tillbaka med skrevet, iklädd ett lekfullt leende.
Denna rockopera, skriven av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice, är sedan länge ett globalt odjur. En musikal som sträcker sig från Österrikes bergskedjor till Australiens sanddyner. Den har satts upp i London och Bromölla. Kvällens version är på flera vis trogen Webbers grundföreställning; med några undantag.
Inledningen är smått egendomlig. Ensemblen går på scen med helt vanliga kläder. Ola Salo vandrar runt i truckerkeps och en nonchalant, blå jeansjacka. Han ser inte ut som Judas alls. Han påminner mer om någon som säljer alligatorskinn och metamfetamin.
Sedan klär alla skådespelare om på scen. Ett gitarrparti som tillhör köttet och lädret går igång. Ola Salo kramar jättemånga människor. Folk i publiken roterar förvirrat och energiskt på huvudet. Två dansare ställer sig mot varandra, räcker ut tungan och ruskar med kroppen. Det är svårt att veta hur man ska känna.
Sedan följer lyckligtvis två timmar av något tydligare: rock och kristendom. Dansare som vandrar med spetsiga steg bakom Jöback, när han går runt och sjunger om godhet. Blod och sex, knäsång och horhus, tro och tvivel. Präster i stora, rörformade hattar med onda ögon. Musikaler kan verkligen vara helt gränslösa, vansinniga underhållningstempel.
I mitten av allting står Peter Jöback. En man som, jag är helt övertygad, skulle kunna grädda en obestridlig jordgubbspaj. En man som, jag är helt övertygad, sjunger bättre än nästan alla andra svenska artister.
Han tolkar sin Jesus på ett gotiskt vis, vilket känns klokt. Den ursprunglige bilden av frälsaren väcker lätt irritation. Kristus kan se för ren och parfymerad ut, han bär toga, har en mjuk ring av skägg runt munnen. Jöback är i stället klädd som om han spelar bas i Kings of Leon.
Under föreställningen syns tydliga skillnader mellan de båda huvudrollsinnehavarna. Peter Jöback hittar ingen bra intensitet i sitt skådespeleri. Han tycks rent av ha problem med att röra på ansiktet, kisar sig igenom många av de stora scenerna. Ola Salo dras med det motsatta besväret: överspel. Han flänger med sin fettlösa kropp. Under vissa sångpartier blir artisten alltför dramatisk. Som om han vill ackompanjeras av flygande sportbilar och exploderande höghus, av brinnande gorillor som slåss med varandra.
Genom föreställningen presenteras vi också med ett annat problem. Sången hörs illa. Vilket gör att man inte riktigt följer med i handlingen. Här behövs stora röda pilar, banderoller med text, blinkande neonskyltar med information.
” Här behövs stora röda pilar, banderoller med text, blinkande neonskyltar med information.
Men mycket annat är beundransvärt. Dansarnas koreografi och organisation. Orkesterns bicepsrock, Jöbacks sånginsats. Salos närvaro i ”Superstar”, Linda Pritchards höga toner.
Bäst blir musikalen när Jesus går till syndarnas tempel. Många i ensemblen är nästintill nakna. Kvinnorna rör sig som ormar, männen vrider på sina runda balettrövar. Alla förstår varandra fullständigt. Man tänker på hur hårt alla dansare arbetar för att stå på scen under några år; och sedan slutar deras kroppar att fungera. Hur många timmar de lägger på denna turné, hur omöjligt det måste vara att dansa såhär, hur mycket av denna föreställning de faktiskt bär upp.