Sophie Elkan var mer än Selma Lagerlöfs flickvän
Det är dags att göra upp med myterna kring Sophie Elkan: att hennes relation till Selma Lagerlöfs endast var vänskaplig, och att hon var en andra klassens författarinna, skriver Rita Kristola.
”En hyperneurotisk svartsjuk andraklassens författarinna.” Så skriver Sven Stolpe om författaren Sophie Elkan. Det är hårda ord. Och Stolpe är bara en i mängden. Ända sedan fyrtiotalet när Elin Wägner skrev om Elkan i sin Lagerlöfbiografi har den negativa bilden varit seglivad.
I dag finns det motbilder. Synen på hennes liv och personlighet har nyanserats. Däremot står hennes författarskap fortfarande i skymundan. Den orättvisa beteckningen ”andraklassens författarinna” behöver punkteras.
Sophie Elkan (1853–1921) kommer från en rik judisk släkt i Göteborg. Det är lätt att lyfta ut de stora händelserna ur hennes livskronologi: 26 år gammal förlorar hon både make och dotter i tuberkulos. Femton år senare träffar hon Selma Lagerlöf. Tre år därefter slår hon igenom med den historiska romanen ”John Hall”.
Selma och Sophie brukar ofta beskrivas som väninnor, brevvänner, kontrahenter eller reskamrater. Det stämmer att de under många år tillbringade mycket tid ihop, brevväxlade kopiöst, hade ett intellektuellt utbyte och reste tillsammans. Men orden borde snarare signalera kärlek. I ett brev till Selma skriver Sophie: ”Lifvet är så kort och jag älskar dig och vet att du älskar mig. Och vi kunna ändå inte lefva utan hvarandra, du, det är jag säker på.”
Den största kärleken ligger inte i garantifrasen ”jag älskar dig”, utan i det inskjutna lilla du:et – Sophie stannar upp och kommer nära Selma. Du-pausen speglar en annan paus där deras kärlek visade sig. Selma och Sophie skrev till varandra flera gånger per dag och ibland kunde den ena ta en paus, vänta in den andras brev och sedan fortsätta skriva.
När jag börjar läsa Elkans novellsamlingar ”I fågelperspektiv” (1901) och ”Från östan och västan” (1908) noterar jag genast en av hennes starkaste förmågor: Sättet att skriva med blicken. ”Synerna eller händelserna växlade som i en laterna magica”, skriver hon i en novell, och precis så är det att läsa henne. Hon målar upp en bild för att sedan skjuta in nästa. I realistisk anda intresserar hon sig för detaljer, och adjektiven hamnar precis där de behövs. Efter en resa med Selma till Jerusalem beskriver Sophie ett egyptiskt torg ytterst ingående, här bara ett utsnitt av en mening: ”…dervischer, kameler, flyttlass, droskor, kärror, hjordar av getter och kalkoner, vattenbärare, sorbetutbjudare, liktåg, kameler, åsnor, lättfotade saïs med silverstavar i händerna springande framför slutna åkdon med beslöjade damer…”
Notera att kameler nämns två gånger, som att Sophie sitter på torget i Kairo med sin litterära blick och nästan transkriberar sin omgivning.
"I ett brev till Selma skriver Sophie: 'Lifvet är så kort och jag älskar dig och vet att du älskar mig.'
I Elkans författarskap värderas berättandet som akt högt. Hon tar människans behov av att tradera historier på allvar. Berättandets helighet märks i ”Mol Allena” där en döende svärfar som precis ska återberätta Moses död först stannar upp och säger: ”Var god och låt mig fukta läpparna med citronvattnet.” Berättelser i berättelsen är inte ovanligt hos Elkan – hon är vass på litterära babusjkadockor. I ”Också en debut” låter hon oss i realtid – strof för strof – följa hur den unga Sophie skriver sin första dikt och skicka in den till ungdomstidningen ”Linnéa”. Det är diktning i en diktning om hur diktningen började.
Ofta är det dockan längst in som får växa sig stor och ta över läsupplevelsen. I ”En historia om det som aldrig har hänt” är en kvinna rädd för att ha smittat en liten pojke med difteri. Hennes ångestföreställningar tar över så pass mycket att vi helt förflyttas till pojkens begravning innan vi kommer tillbaka till den stora dockan, verkligheten, och får veta att pojken inte alls är smittad.
En annan kvalitet hos Elkan är hur konstfullt hon arbetar med kontraster. Det är som att hon broderar novellerna och hela tiden vänder på tygstycket för att få syn
på hur karaktärernas öden hänger ihop. I ”Julvaka” finns flera sådana vändningar av bilden. Ett underskönt sydlandskap med apelsinträd kontrasteras mot en man som ligger och dör mitt i idyllen. Det är både julafton, och solsken, och stearinljus, och tårar. På ett liknande sätt skriver hon i ”Ensam!” fram en kvinnas sorg genom att kontrastera den mot lyckan hos familjen i lägenheten över. Familjen har det som kvinnan numera saknar: make och barn – och kvinnan ”lever om sitt liv i deras”.
Kontrastarbetet finns även på meningsnivå. Ofta använder hon små aforistiska sammanfattningar, till exempel: ”Jag har lidit av vad som har hänt, och jag har lidit av vad som aldrig har hänt.”
Elkan är skicklig i sina skildringar av döden. I de flesta noveller finns det antingen någon som ska dö, dör eller har dött. Eftersom vi ofta får vara med vid själva dödsbädden eller begravningen görs döden till något fysiskt, till en konkret händelse. Vi får både komma nära den döende kroppen och den anhöriga kroppen som måste se den döende dö. Kanske finns smärtpunkten i Elkans skrivande just där: i det att behöva se döden. Att se någon annan dö är också att dö, säger novellerna. Den av Elkans meningar som berört mig mest är enkel: ”Hans hustru satt på golvet vid sängen.” Inget mer. Men det är något med att en adelsdam bara har givit efter och sjunkit ner vid makens dödsbädd som är drabbande.
”Vem ska jag ha nära mig i min sista stund?” frågar sig Moses i berättelsen som den döende svärfadern återberättar. För Sophie är svaret Selma. Även om Sophie dog så plötsligt att ingen hann dit var Selma där i tanken. I sitt tal vid begravningen tar Selma efter den tradition som Sophie tyckte så mycket om: att alla närstående samlas vid dödsbädden för att med höga röster samtala om – och därigenom återuppleva – den döendes godaste stunder. Selma avslutar:
”Vi skulle ha gästat det Warburgska hemmet i Göteborg och vi skulle ha genomlevat somrar på Nääs, då människor från hela världen samlades i dess slottssalar.
Vi skulle ha skrivit böcker. Du skulle ha suttit på dina bibliotek och forskat, och sedan skulle du ha kommit till mig och visat dina fynd.
Vi skulle ha glidit utför Nilen, vi skulle ha åkt i månsken över Libanons berg.”
Sophie Elkan är begravd på judiska begravningsplatsen i Göteborg. Där kan stenen ses än i dag.