En lång kamp för att bli föräldrar
Efter en kväll på en nattklubb blir det tydligt – Otto och Jasmine kan inte bli föräldrar utan hjälp. I tre år har GP följt ett ungt par som kastats mellan hopp och förtvivlan, i deras väntan på ett barn som kanske aldrig kommer.
Efter en kväll på en nattklubb blir det tydligt – Otto och Jasmine kan inte bli föräldrar utan hjälp. Att de längtar efter ett barn kan inte förändra det faktum att båda Jasmines äggledare är satta ur spel. Nu väntar en lång kamp för att kunna bli gravida.
– Vissa kan halsa en flaska vin och ligga, bli gravida utan att det ens är meningen. Det är gratis. Men nu hade jag kunnat betala vad som helst för att få ett barn. Jag hade kunnat ta ett banklån. Men ibland undrar jag varför det ska behöva kosta just för oss?
I tre år har GP följt ett ungt par som kastats mellan hopp och förtvivlan, i väntan på ett barn som kanske aldrig kommer.
När Jasmine drar ur tampongen splashar blodet mot golvet som en pizza. Det är lördagskväll i april 2018. I dörren till nattklubben Yaki-Da har hon ansvaret för gästlistan, men det här blir inte någon vanlig kväll på extrajobbet. Den stimmiga krogkön har distraherat henne från smärtan hon känt i magen sedan gårdagen.
Den är som en grov, pulserande mensvärk.
Berusade nattklubbsgäster väller in och hon tvingar sig själv att tänka bort hur ont det gör. Den som står i dörren kan inte lämna sin plats hur som helst. Men till slut går det inte längre. Jasmine hämtar en kollega, räcker över gästlistan och telefonen och går rakt in på toaletten.
”Nu går allt år helvete” tänker hon.
Sex dagar tidigare fick hon och pojkvännen Otto veta att de väntade sitt första barn. Beskedet var oväntat, resultatet av det hon kallar ”slarv”. De är visserligen överens om att de vill ha barn någon gång. Men nu?
Jasmine är bara 26 år, de bor i en etta och bägge pluggar. Dessutom har de planerat en bröllopsresa till Amalfikusten till sommaren och har sett fram emot att gifta sig med ett riktigt festbröllop.
Hela veckan velar Jasmine och Otto fram och tillbaka. Flera gånger bestämmer sig Jasmine för att behålla barnet, lika många gånger för att göra abort. Till slut bokar de ett möte med en kurator. Men träffen blir aldrig av. Jasmine vandrar hem från jobbet genom natten. Hon har ont men orkar inte sätta sig på akuten, bland benbrott och fylleolyckor, en fredagsnatt. När hon kryper ner bredvid Otto i sängen har klockan hunnit bli tre på morgonen.
Otto ska delta i en cykeltävling tidigt på lördagen och ska gå upp bara några timmar senare, så Jasmine väcker honom inte. När de vaknar åker Otto till tävlingen och Jasmine till Östra sjukhuset.
Sköterskan säger att det kan vara ”ett x”. Det betyder ett utomkvedshavandeskap, där embryot satt sig utanför livmodern. Jasmine får göra ett ultraljud och läggs in för observation. Otto kommer till sjukhuset efter cykeltävlingen.
Det är egentligen ganska odramatiskt, de är långt ifrån ensamma om att ha drabbats av ett missfall. På eftermiddagen får de åka hem och de köper med sig Hawaiipizza med vitlökssås till middag.
På måndagsmorgonen har smärtan försvunnit, men paret ska ändå tillbaka till sjukhuset för en extra kontroll. Jasmine har med sig juridikböckerna och ska direkt till skolan efteråt. På sjukhuset är det förseningar, så Otto åker till kontoret för jeansmärket där han jobbar.
Till slut får Jasmine äntligen får göra ett ultraljud till. Hon tänker på att hon kommer att missa början på dagens första föreläsning.
20 minuter senare rullas Jasmine ner till operation.
Ultraljudet visar att äggledaren är spräckt. Det forsar ut blod i buken. Jasmine hinner desinfektionsduscha och skicka ett sms till Otto innan hon blir sövd och hela äggledaren plockas bort.
– Jag frös när jag vaknade och hade väldigt ont. Samtidigt var det många på uppvaket som hade varit med om värre, man hörde skrik … primalskrik från helvetet. Jag ville bara därifrån, säger hon.
Utan operation hade hon antagligen dött.
Hon rullas till en avdelning och får en chock när läkarna berättar att hennes äggledare är borta. Hon delar rum med en mysig tant som tittar på längdskidåkningstävlingar och ”Smartare än en femteklassare”. Jasmine längtar efter Otto och tänker på att hon ändå har en äggledare kvar.
Åtta månader senare får de veta att även den andra äggledaren är skadad.
Möjligheten att få barn på naturlig väg är borta.
För ofrivilligt barnlösa par som vill bli gravida tillsammans i Sverige finns det tre huvudvägar. Den första är gratis behandling genom den offentliga vården. Den andra genom att själva bekosta ett privat försök. Den tredje är att åka utomlands för att ta del av metoder som inte används i Sverige.
Att inte kunna få barn är vanligt. Omkring 15 procent av alla par i fertil ålder är drabbade.
– Men det råder sällan absolut barnlöshet, att man antingen kan få barn eller inte få några barn alls. Det är olika grader av subfertilitet, att man har svårare för att få barn, berättar Christina
Bergh, professor i obstetrik och gynekologi på Sahlgrenska.
För att avgöra vem som ska få hjälp utgår den svenska vården från Världshälsoorganisationens definition: Ofrivilligt barnlösa är de par som aktivt försökt i minst ett år. I Sverige har sådana personer rätt till offentlig hjälp – en provrörsbefruktning, IVF, som inte kostar någonting.
Varje barnlöst par har rätt till tre försök, vilket innebär tre utplock av ägg från kvinnan. Äggen befruktas i provrör. I varje försök ingår också ett antal insättningar, beroende på hur många ägg som kunnat plockas ut.
– Det finns länder med obegränsade försök, men personligen tycker jag att tre är ganska rimligt med tanke på allt som ska rymmas inom offentlig vård. Alla gör heller inte tre försök. Några hoppar av redan tidigare, även bland dem som inte lyckas få barn. Ibland för att prognosen är så dålig, ibland för att man inte mäktar med processen, säger Christina Bergh.
I Jasmine och Ottos fall har de redan haft en gemensam graviditet – det förbättrar oddsen. Faktum är att det var just
"Den katten var inte bara gravid, den var smällgravid som en boll. Det kändes som att alla – ALLA – kunde bli gravida. Jag fick inte ens gå på fest längre utan att få det tryckt rakt i ansiktet.
äggledarskador som låg bakom de första provrörsbefruktningarna i Sverige 1978. Då berodde skadorna ofta på sammanväxningar, till exempel efter infektioner i äggledarna.
– Äggen plockades ut, befruktades och återfördes sedan till livmodern nerifrån via slidan, säger Bergh.
Att ett par inte kan få barn kan bero på mannen, kvinnan eller kombinationen. Grovt räknat hamnar ungefär en tredjedel av paren i varje kategori – men orsakerna till barnlöshet förändras genom åren. Sammantaget genomförs ungefär 20 000 provrörsbefruktningar i Sverige varje år.
– Antalet behandlingar ökar något över tid. Skälen är dels att kvinnan skjuter upp sitt barnafödande, dels att tillgängligheten till IVF ökat med fler kliniker. Åldern på kvinnan är en viktig faktor och resultaten sjunker redan efter 35. Efter 40 år är resultaten generellt sett betydligt sämre.
Därför finns det några undantag från vilka som har rätt till offentlig IVF-behandling. Om kvinnan är över 40 år får paret ingen offentlig hjälp eftersom sannolikheten för att behandlingen lyckas bedöms vara för låg.
En annan grupp som utesluts är par som redan har ett gemensamt barn.
Jasmine och Otto försöker att unna sig saker. Ett år har gått sedan aprilkvällen på Yaki-Da och de står på kö till en offentlig IVFbehandling på Sahlgrenska. Men kön är lång.
Den exakta väntetiden går inte att veta – men det handlar om månader. Att det skulle bli av innan sommaren är inte att tänka på.
De skulle kunna få hjälp direkt, om de betalade 70 000 kronor för en privat behandling.
Att lägga så mycket pengar känns ”för sjukt”, tycker både Jasmine och Otto. Ett år tidigare sedan försökte de inte ens bli gravida.
Under sommaren tågluffar Jasmine till Paris, Otto cyklar så mycket han kan. Tillsammans ägnar de sig också åt sitt stora gemensamma intresse: mat.
De testar krog efter krog. Jasmine är ju inte gravid så det blir vinpaket varje gång. När notorna kommer tänker de att det får vara okej, man får unna sig lite plåster på såren.
– Samtidigt kände jag som en tomhet, berättar Otto. I efterhand blev det ju ganska uppenbart att vi bara försökte trösta oss.
När Jasmine går på stan är det tjockt med barnvagnar på trottoarerna. På tv dyker bebisar upp i alla program på samtliga kanaler – och på Ottos jobb väntar alla kollegorna barn.
En sommarkväll är hon bjuden på picknick i Majorna. Ett kompisgäng som dricker vin på en gräsmatta mellan landshövdingehusen, en idyllisk skymning över den sömniga staden när en katt strosar förbi.
– Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Den katten var inte bara gravid, den var smällgravid som en boll. Det kändes som att alla – ALLA – kunde bli gravida. Jag fick inte ens gå på fest längre utan att få det tryckt rakt i ansiktet, säger hon.
I augusti knäcker Otto idén att de kanske ska ta en tur till Köpenhamn.
Då kommer de bort från allt och dessutom skulle de kunna göra något som
” Vissa kan halsa en flaska vin och ligga, bli gravida utan att det ens är meningen. Det är gratis. Men nu hade jag kunnat betala vad som helst för att få ett barn.
de pratat om länge: gå på René Redzepis världsberömda restaurang Noma.
Visst, det blir dyrt, men nu är saker som de är. Om det är något de har lärt sig så är att det inte ta saker för givet – och att pengar inte är allt här i livet. Men när Otto ska gå in och boka bord visar det sig att det inte är dyrt.
Det är svindyrt. 15 000 kronor för resa och middag.
– Där någonstans kände jag: ”Hjälp! Vad fan håller vi på med?” Det kändes inte friskt, att bara gå runt och vara ledsen och vänta. Dessutom övervägde vi ju att bränna en ganska stor del av vad ett privat försök kostar, på ett enda restaurangbesök. Vi bestämde oss för att sätta i gång direkt.
Ur en äggvit högtalare strömmar radiopop ut i behaglig volym. Väntrummet på Carlanderska sjukhuset är helt i marmor och designklassikern PH-lampan hänger på flera ställen i lokalen. Höstregnet droppar från kanten på Ottos regnjacka ner på de prassliga blå tossorna han dragit över skorna.
Det är fjärde gången han är här. Stämningen i väntrummet är spänd, de har egentligen inte sagt ett ord till något av de andra paren. Förutom senast, när Otto träffade en bekant.
– Vi är helt öppna med allt, så egentligen är det ingen grej. Men det blir ändå konstigt, hur ska jag bete mig? Jag kan ju inte säga: ”Jaha, vad kul! Vad gör du här?” Det går bara inte. Vi förstod båda direkt varför den andre var här. Ändå pratade vi inte om det.
Jasmine och Otto betalar 45 000 kronor för sin IVF-behandling. Till att börja med går behandlingen ut på att stimulera Jasmines äggstockar för att kunna plocka ut så många ägg som möjligt. Rent statistiskt har de ungefär 40 procents chans att bli gravida av behandlingen.
När det blir deras tur får de träffa barnmorskan Kerstin Edvardsson. Över ett ellipsformat träbord påminner hon om vad de sa sist, och vad som väntar nu. Jasmine och Otto ska få nya hormonsprutor – och en kylväska utan extra kostnad.
Kerstin Edvardsson påminner noggrant om hur sprutorna ska tas. Blir det en luftbubbla måste man smätta på sprutan och trycka ut luften.
– Tar du dom själv, eller är det Otto som sticker dig? frågar hon.
– Vi gör väl det tillsammans kan man säga. Det är vårt lilla baby making, svarar Jasmine.
Både Otto och Kerstin Edvardsson fokuserar på Jasmine under nästan hela besöket. Det är hon som ska få sprutor och det är ur hennes kropp som äggen ska plockas. Läkarna kommer att trycka en flera decimeter lång nålliknande pipett rakt in genom huden, ända in i äggstocken och suga ut äggen.
Om allt går enligt planen ska äggen plockas ut om bara några dagar. Ett av dem ska befruktas direkt och stoppas in igen redan om någon vecka.
Kerstin Edvardsson snurrar sin kontorsstol mot Otto och räcker över en lapp med instruktioner.
– Du ska bara fokusera på en enda sak – utlösning på onsdag, säger hon.
Planen är glasklar, men Jasmine är ändå orolig. Inte för smärtan det kommer att innebära att plocka ut äggen, men för att försöket inte ska gå vägen. För varje nytt steg mot en befruktning hör hon fler saker som skulle kunna gå fel.
Jasmine och Otto reser sig ur den ljusblå soffan och packar med sig sprutor och kylväska. Kerstin Edvardsson önskar lycka till.
I regnrusket susar Otto ner för Eklandabacken för att hinna tillbaka till jobbet i tid. Jasmine hade tänkt gå och träna, men läkarna avrådde från det just under äggplocket. I stället promenerar hon hem.
Hon tänker på hur mycket pengar de bränt.
– Vissa kan halsa en flaska vin och ligga, bli gravida utan att det ens är meningen. Det är gratis. Men nu hade jag kunnat betala vad som helst för att få ett barn. Jag hade kunnat ta ett banklån. Men ibland undrar jag varför det ska behöva kosta just för oss?
Äggplocket på Carlanderska blir en succé, läkarna lyckas få ut hela 16 ägg ur Jasmine. Det innebär att man kan befrukta många ägg och sedan sätta in de embryon som ser bäst ut.
Hormonerna som stimulerade Jasmine fungerade bra, kanske lite för bra.
På grund av risken för överstimulering vill läkarna inte sätta in några ägg direkt. I stället ska de befruktas, frysas och sättas in vid nästa menscykel.
På lördagen efter äggplocket får Jasmine och Otto veta att bara fyra av de 16 äggen har blivit befruktade av en spermie. På onsdagen får de besked om att tre av embryona ser svaga ut, de måste fortsätta odlas i provröret lite till.
En vecka efter äggplocket ligger ett embryo i frysen.
Ett enda.
– Det är som att åka berg- och dalbana, säger Jasmine. Vi kastas mellan hopp och förtvivlan varje dag. Nu har vi ett embryo och så ska vi kanske inte ens sätta in det.
För samtidigt som behandlingen pågår har Jasmine och Otto stått kvar i kön till Sahlgrenska. Två månader efter det första besöket på Carlanderska får de en tid på Sahlgrenska. Jasmine och Otto bestämmer sig för att tänka strategiskt.
– Egentligen är det knäppt att man ska behöva tänka så, men om vi sätter in embryot som är i frysen och det går vägen så blir vi ju föräldrar. Då har vi förbrukat våra gratisförsök på Sahlgrenska, säger Otto.
Om de däremot påbörjar en ny behandling på Sahlgrenska, så finns det första embryot kvar i frysen. I framtiden skulle det kunna bli ett småsyskon – i stort sett utan extra kostnad.
– Det hade varit coolt! För då hade ju småsyskonet på ett sätt varit äldre, eller i alla fall befruktat innan sitt storasyskon. Men … vi är inte riktigt där än, säger Otto.
Iväntrummet på Sahlgrenska finns varken marmor eller dyra lampor. Här är väggarna ljusgula och tidskrifterna har blivit tummade av tusentals patienter.
– Jasmine och Otto!
Läkaren Ali Khatibi är solbränd och avslappnad efter en veckas semester på Mallorca. Med sin sävliga stämma förklarar han pedagogiskt att oddsen ofta förbättras för varje försök. Även om de bytt klinik har Sahlgrenska tillgång till Jasmines journal.
– Vi kommer nog kunna ställa in behandlingen lite, utifrån hur det såg ut förra gången. Så ska vi nog kunna få fler embryon, säger Ali.
Och mycket riktigt går det bättre den här gången.
Efter äggplocket har Jasmine och Otto fem nya embryon i frysen. Men det första fönstret för att sätta in embryot i livmodern igen krockar med julafton, då fertilitetskliniken på Sahlgrenska har stängt.
Återigen tvingas Jasmine och Otto vänta. Men när 2019 blir 2020 har de kommit en bra bit på vägen – egentligen återstår bara ett enda steg: att bli gravid.
Under hela processen gör Jasmine och Otto sitt bästa för att stötta varandra. Samtidigt är det uppenbart att de också är olika.
Jasmine tillbringar mycket tid i forum och på Instagram. Där kommer hon i kontakt med andra i liknande situationer.
I vissa stunder tycker hon att scrollandet på mobilen är det skönaste som finns. Trots allt har många hållit på betydligt längre och råkat ut för värre öden. Men ibland tänker hon att hon oroar sig mer än vad hon borde. Vad som drabbar andra påverkar egentligen inte hennes och Ottos möjligheter att lyckas – även om det kan kännas så.
Otto försöker hålla sig fokuserad på nästa problem. Vilka val måste de göra nu? Vilket är nästa hinder att ta sig över? Hur ska de klara det på bästa sätt? Hypotetiska problem som eventuellt kommer att dyka upp längre fram ser han ingen poäng med att oroa sig för.
För Jasmine är det snarare tvärtom. Hon vill utforska varje ny tanke hela vägen. Finns det en biverkning vill hon känna till den. Ju mer hon vet, desto tryggare känner hon sig. Inför varje moment i behandlingen kan hon redogöra för den ungefärliga sannolikheten för alla möjliga utfall, ofta med hänvisning till 1177 eller en vetenskaplig studie.
Men Jasmine läser också en hel del om sånt som inte alls har något stöd i vetenskapen. Hon berättar att gul är fruktbarhetens färg – eller om rykten på nätet om att McDonald’s skulle ha en hemlig ingrediens i sina pommes frites som boostar fertiliteten.
I de olika forumen finns också många vittnesmål från personer som använt sig av icke-vetenskapliga metoder – och lyckats.
Längs resans gång blir Jasmine allt mer vidskeplig.
– Jag tror väl inte på alla dom här grejerna egentligen. Men när jag bara väntar känner jag mig så maktlös, det känns bra att göra någonting. Jag förstår rent intellektuellt att jag lurar mig själv, men det här är mer känslomässigt. Och det gör ju knappast någon skada, så jag vill inte chansa.
På morgonen den 22 januari 2020 gör Jasmine och Otto sin första insättning, på Sahlgrenska.
Allt går enligt plan.
Efter månader av väntan går Jasmine och Otto ut genom glasdörrarna på Sahlgrenska med en helt ny känsla – de kan vara gravida nu. Ute i den krispiga vinterluften kan de inte sluta le. Jasmine har en gul tjocktröja på sig, Otto har tagit ledigt hela förmiddagen. På hållplatsen väntar de på att sexan ska rulla in.
– Egentligen hade ju tvåan varit perfekt nu, som är gul. Men orange får väl duga, säger Jasmine.
Några spårvagnsstopp senare glider de in på McDonald’s Scandinavium. Var sin burgare till tidig lunch. Men framför allt, en rejäl portion ”fertilitetsfries”.
I den öde snabbmatsrestaurangen knäpper Jasmine en bild på sina pommes med mobilen. Snart kommer andra barnlösa se den i ett internetforum.
Den 2 februari får hon beskedet att hon är gravid.
” Det känns så konstigt, jag har lite separationsångest. Ali är den enda mannen som kan göra mig gravid.
När Otto rotar i strumplådan kan det hända att han hittar ett. Eller när han viker in tvätten i skåpen. De kan ligga gömda nästan var som helst i lägenheten.
En gång hittade han ett graviditetstest i bokhyllan.
Graviditeten från i februari slutade med ett tidigt missfall.
På ett sätt var det ganska förväntat, ungefär hälften av insättningarna slutar med missfall. Och det finns fortfarande fyra embryon i frysen. Egentligen är det ”bara” att sätta in nästa och börja hoppas igen. Men nu har många saker förändrats.
Gatorna är tomma och nattklubbar som Yaki-Da tvingas stänga. Myndigheterna inför en gräns på att max 50 personer får träffas. Jasmine tvingas glömma jobbet på Liseberg, där hon jobbat många somrar tidigare. Även för Otto hänger jobbet löst – han kommer att bli permitterad till att börja med, men sen vet han inte.
Dessutom är vården hårt ansträngd. Fertilitetskliniken på Sahlgrenska stänger och alla IVF-behandlingar sätts på paus.
En våreftermiddag promenerar Jasmine och Otto genom Bältespännarparken. Kontrasterna kunde inte vara tydligare. Solljuset porlar ner mellan ljusgröna trädkronor. Men inombords är det nästan bara mörker.
– Jag är helt förstörd, berättar Jasmine. I två år har hela vårt liv gått ut på att bli gravida, det är nästan det enda jag tänker på. Och allt vi gör är med hänsyn till det. Jag orkar inte mer.
Förra sommaren kände de att de fördrev tiden, distraherade sig med tågluffar och restaurangbesök. Nu är alla tidsfördriv förbjudna och egentligen har de inte tagit sig närmare att bli föräldrar.
Ett ankpar vältrar ner för grässlänten framför Jasmine och Ottos parkbänk. Obrytt pluppar de i kanalen och guppar iväg på det solblänkande vattnet.
– Nu tänkte jag på om den där ankan kan bli gravid, säger Jasmine till Otto. Men sen kom jag på att dom är ju äggdjur.
När Sahlgrenska öppnar på sommaren gör Jasmine en insättning till, som blir ännu ett tidigt missfall. I början av augusti gör de ett nytt misslyckat försök.
De bestämmer sig också för att sätta in det frysta embryot på Carlanderska, som skulle vara till ett småsyskon. Men även den insättningen blir fruktlös.
När sommar går mot höst har Jasmine och Otto gjort sammanlagt fem misslyckade insättningsförsök.
Och nu är det bara ett embryo kvar. Jasmine är nästan helt säker på att det är kört. Hon försöker tänka positivt, de har trots allt två äggplock kvar innan de måste börja betala ur egen ficka.
Det är inte som att någonting har känts dåligt – men det är precis det som oroar henne. Hon har inte känt någonting alls.
Det är den 14 oktober 2020, det sista embryot är insatt och det har blivit dags för ett ultraljud. Jasmine går in bakom det gröna draperiet, lägger sig i gynstolen och knäpper upp byxorna. Hon vet precis hur den kalla gelen kommer kännas mot huden när läkaren Ali sätter ultraljudet mot magen.
Men den här gången är någonting annorlunda.
Ett blåsande, pulserande ljud fyller rummet.
– Där är det! säger Ali. Hjärtat slår ju så fint.
Det är som om all ångest rinner rakt ut genom golvet. Jasmine och Otto stirrar på ultraljudsskärmen och kan se ett 22 millimeter långt foster.
– Som en liten ”peanut”, säger Ali. Hjärtljudet fortsätter att dunka i jämn takt medan Ali genomför undersökningen. När Jasmine och Otto sätter sig vid skrivbordet vet de inte vad de ska tro. Var det så här man blev gravid?
Jasmine börjar genast tänka på alla saker som fortfarande kan gå fel. Hon vill inte ta ut saker i förskott – för att sedan drabbas av ännu ett missfall. Ali försöker lugna henne.
– Det ser så fint ut. När man har kommit så här långt är det verkligen jättestor sannolikhet att det går vägen. Jag skulle försöka att inte oroa mig så mycket, du behöver inte oroa dig längre, säger Ali.
Under deras samtal pratar Ali som om deras tid på fertilitetskliniken är över.
Han berättar hur saker ”har varit” och förklarar för Jasmine och Otto vad som väntar nu.
Samtalet avslutar med att de tar farväl. – Det känns så konstigt, jag har lite separationsångest. Ali är den enda mannen som kan göra mig gravid, säger Jasmine.
För att hantera sin ångest gör Jasmine en checklista med tio punkter.
Punkten ”Se ett tickande hjärta på VUL” kryssar hon i direkt.
Och under de kommande veckorna blir det fler kryss. KUB-test, första gången hon känner fosterrörelser och ett avklarat rutinultraljud. Det går upp för Jasmine och Otto att det inte längre är någon skillnad mellan dem och ett ”vanligt” par.
Nu är de gravida på samma sätt som alla andra.
De köper barnvagn och babykläder. Otto målar om det tredje rummet i deras lägenhet, det han haft att träningscykla i. Nu blir det barnkammare, även om en cykel hänger kvar på ena väggen.
En vårnatt känner Jasmine de första värkarna, hon lägger sig och tar ett långt bad. Snart är alla boxarna på ångestlistan avbockade.
Tidigt på morgonen ringer Otto en taxi.
På förmiddagen den 25 maj föds Noor på Östra sjukhuset.
När Jasmine slår upp dörren kan man se på hennes ögon att hon inte fått sova. Det luktar bebis i hela lägenheten. Noor har precis lärt sig hålla upp nacken. Han älskar att tugga på saker, men han vägrar att ta napp.
Barnvagnen hatar han. Han vill bli buren i sjal eller sele och sova direkt mot föräldrarnas kroppar. Jasmine hade lovat sig själv att aldrig klaga över att inte få sova.
– Jag tänkte väl att om man har längtat så länge efter ett barn som vi har … sömnbrist kommer inte vara ett problem. Folk som klagar över sådana saker har inga
riktiga problem, tänkte jag. Den inställningen höll väl i en månad, så länge jag var helt hormonstinn, säger hon.
Hon är föräldraledig från sitt nya jobb i några månader till. Otto jobbar kvar på jeansmärket, men i februari tar han över. Tiden som barnlösa är över.
– På ett sätt har vi gått vidare, vi är ju bara vanliga bebisföräldrar nu. Men någon gång varje dag tänker jag på det. I mitt community har jag fortfarande kontakt med några som inte fått sina barn ännu, så det är ändå närvarande på något sätt, säger Jasmine.
För ett tag sedan sprang hon och Noor ihop med Ali, utanför babysimmet. De småpratade och Ali frågade om de hade några embryon kvar i frysen.
Men att tänka på syskon känns övermäktigt just nu.
– Det var en så himla, himla jobbig process. Så när jag tänker tillbaka på det så vet jag inte om det skulle vara värt att gå igenom det igen, nu när man har en person att ta hand om, berättar Jasmine.
– I vissa perioder var jag hur nere som helst. Men jag kunde ju vara det för jag ansvarade bara för mig själv. Det är svårt, men när han blir tre-fyra kanske vi känner helt annorlunda.
Noor har lyckats kila in sig med benen under soffan. I hans mörka hår finns några kala fläckar från där han gnidit huvudet när han legat ner. När han ler mot sin mamma glittrar de bruna ögonen.
– Jag tror kanske inte att vi kommer att älska vårt barn mer än någon annan. Men jag hoppas att vi inte kommer att ta lika många saker för givet, i det här livet.