Peter Hjörne: Spagat i den breda mitten
Svensk politik har de senaste veckorna varit rörigare än vanligt. Rörigast är Centerpartiet, som envist håller fast vid en mitten som inte finns.
Det är ingen ordning på allting och man fattar inte vart enda dugg”, skulle man kunna säga om riksdagsröran, med en lätt travestering av Pippi Långstrumps uppgivna klagan när hon letar vilsegångna kläder i Villa Villekulla.
Mycket förenklat beror röran, som inte bara är Bildtskt rödgrön utan rödgrönblå, på två saker.
Förde t första: Sverigedemokraterna tycker att Morgan Johansson gjort ett uselt jobb. Det tycker också Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.
– Han är trevlig på många sätt men han klarar inte sitt jobb, som Liberalernas Johan Pehrson uttryckte det.
Eftersom inget avd e bor ger ligapartierna tycke rattjustitieministern sköter sitt jobb så ville de avsätta honom. Nu blev det som bekant inte så. Morgan Johansson blev kvar. Väldigt få, utom möjligtvis de borgerliga, förstod poängen med att 100 dagar före valet försöka göra sig av med ett av sina bästa valargument – Morgan Johansson. Och dessutom få kritik för politiskt spelmissbruk. Dålig taktik, helt enkelt!
För det andra: Centerpartiet gjorde upp med regeringen om pensionerna och ställde sig bakom regeringens budget, i vilken pensionerna ingår. Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet var med på tåget. Då bestämde sig de borgerliga partierna i finansutskottet, där de har så kallad falsk majoritet, för att inte släppa fram regeringens och Centerns pensionsförslag till riksdagen.
Det innebar i sin tu ratt Socialdemokraterna inte hade en aktuell vår ändringsbudget. Således vidtog regeringen den ytterst ovanliga åtgärden att överge sitt eget budgetförslag för att istället fälla oppositionens. Så någon budget finns inte – ännu. Men en S-budget kommer med största sannolikhet röstas i genom i riksdagen i nästa vecka med stöd av C, MP och V. Det förutsätter dock att den politiska vilden Amineh Kakabaveh röstar på regeringens budget. För det kräver hon på nytt ”betalt”, denna gång med det omöjliga kravet på vapenex-portstopp till Turkiet – vilket gravt skulle försvåra Sveriges Natoanslutning. Tala om röra!
Så vilken var poängen med den borgerliga oppositionens senaste manöver?
– Det finns tydliga regler i Sveriges riksdag som även en statsminister och en finansminister måste förhålla sig till. Det kan inte trixas bort, sa moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson.
Men hallå eller? Vem tror egentligen på denna omsorg om reglerna? Snarare handlar det om att tillfoga motståndaren ett nederlag och att visa att regeringen är svag, vilket vi redan vet.
Hur många poäng skulle inte de borgerliga ha tagit om de i stället hade sagt: ”Vi krånglar och trixar inte utan låter riksdagens majoritet utan dröjsmål bestämma vilken budget som skall gälla”. Nu överlämnades Ulf Kristerssons ambition att vara ”den vuxne i rummet” på silverbricka till Annie Lööf, som inte var sen att proklamera att ”det behövs fler vuxna i rummet”. Och dessutom gavs Magdalena Andersson chansen att upprört tala om att det var ”respektlöst mot svenska folket och mot riksdagen”. Dålig borgerlig taktik igen!
Den största röran i dessa cirkusdagar står emellertid det centerpartistiska akrobatparet Annie Lööf och ekonomisk-politiske talespersonen Martin Ådahl för. De lyckas med konststycket att gå ner i politisk spagat mellan sina politiska åsikter och sina maktambitioner, mellan sitt avståndstagande från Vänstern och sin önskan att vara med i ”maktblocket”.
Samtidigt som Centern tydligt väljer sida närman stöder den socialdemokratiska vår ändringsbudgeten och därmed ännu tydligare kedjar sig till Socialdemokraterna, säger Annie Lööf i en intervju i Dagens Industri att ”vi har den mest utpräglade borgerliga ekonomiska politiken”. Samtidigt som hon för fjärde gången under mandatperioden ställer sig bakom socialdemokraterna och regeringen hävdar Annie L ö ö fatt” den som vill ha stöd från Centerpartiet under nästa mandatperiod ska veta att vi går till val på sänkt skattetryck”. I veckan slog hon också fast:
– Nä, vi förhandlar inte budget med Vänsterpartiet.
Det blir inte lätt ens för den tveklöst manöverskickliga Magdalena Andersson som både skall tillgodose skattesänkar-Annie och skattehöjar-Nooshi och dessutom blidka Miljöpartiet i en budget som inte förhandlas med V.
Det Lööfska självförtroendet (eller självöverskattningen) är dock på topp:
– Vi kommer att fortsätta att vara nyckelspelaren i svensk politik, jag tror att vi kommer att sitta på de avgörande mandaten. Hon la för säkerhets skull till att den som vill bilda regering måste inse att man måste ”luta sin politik åt mitten”.
Det är en minst sagt kaxig instruktion från ledaren för ett parti som stöds av 6,3 procent till ledaren för Socialdemokraterna, som nu lockar nära 33 procent av väljarna.
Men hur stark är Annie Lööfs förhandlingsposition? Hon kan inte stödja de borgerliga eftersom det skulle innebära samarbete med Sverigedemokraterna – en omöjlighet eftersom Annie Lööf gjort avståndstagandet till SD till den allt överskuggande frågan. Centern är alltså fast i vänsterblocket med sin ”borgerliga ekonomiska politik”. Därför är det inte osannolikt att väljare fortsätter att läcka till S och M, där politik och blocktillhörighet hänger samman. Eller till de riktiga liberalerna? Ökar L med 1,4 procentenheter och C tappar lika mycket så är partierna lika stora! Inte alldeles omöjligt med en fortsatt Johan Pehrson-effekt? Och inte mer osannolikt än att Annie Lööf siktar på att bli vice statsminister.
Röran i riksdagen lär vi få leva med under ytterligare en mandatperiod om de borgerliga tillsammans inte lockar fler väljare. Det har de alla möjligheter att göra om de bara avstår från dåliga taktikval, för att i stället koncentrera sig på att berätta vilket Sverige de vill skapa.