Skallen är Marstrandsvandrarnas vackraste mål
Återbesöket, oemotståndligt. Vi råkade passera Hamneskär på utsidan av klippön just före Nationaldagen. Vi hade skäret Levern på styrbordssidan och jag tittade upp mot fyren Pater Noster. Överst på fyrbalkongen, 32 meter upp, syntes tre skugglika figurer som rörde sig ytterst långsamt runt lanterninen.
Fyrtornet måste alltså vara öppet. När vi besökte Hamneskär tidigare i år (Världens gång 24/4 2022) var Pater Noster bommad och stängd. Vi fick nöja oss den gången med att klättra runt på ön och ta in den väldiga fyren i grodperspektiv.
Men nu, en andra chans. Vi vände runt direkt, tog sats rakt in genom den trådsmala hamnöppningen och så var vi på Hamneskär igen. Den här gången var hamnen helt tom. Inte en RIB-båt. Två pojkar i tioårsåldern doppade försiktigt tårna i hamnens kalla junivatten. Några röster hördes svagt uppifrån fyrvaktarbostaden, nu topprankat hotell. En mås satt överst på ett rostigt kugghjul vid den gamla båträlsen och tittade misstänksamt på oss när vi förtöjde.
Och dörren till fyren stod öppen. Det makalösa entréhuset, fyrens finrum, glimmade till med sina kolonner i vitt och rött, fantastiska konstverk i sig. Trappan vindlade upp i cylinderröret, det var 117 steg upp till toppen. Ett elegant grönt räcke följde trappan, utom de sista stegen upp till fyrlyktan. Här fanns en kikare, en pall med fårskinnspäls.
Fågelperspektivet från Pater Noster tog helt andan ur mig. Jag höll mig tätt intill väggen; skeppshunden stannade innanför glaset vid lyktan.
Rakt fram bredde Marstrandsfjorden ut sig. Carlstens fästning verkade tyngdlös i soldiset och på spetsen av Marstrandsön skymtade Skallens fyr som ett suddigt akvarelldrag i vitt. Skallens fyr, månadens GP-fyr i juni, det perfekta rundningsmärket på en av Bohusläns bästa havsnära promenader, halvmilsslingan runt Marstrandsön.
Vandringen tar dig på gungande stigar genom Trollskogen. Genom Nålsögat med branta trappor av skrovlig 1700-talssten där du måste vinkla kroppen för att komma igenom.
Över nymurade passager och gångar som ger precis rätt fäste för foten och plats för bänkar där vem som helst behöver en paus.
Vi lämnade Pater Noster till sist och gick in över fjorden mot Skallens AGA-fyr från 1944, den viktiga ledfyren på Marstrandsleden upp från Göteborg. Den här junidagen rörde sig folk i flock upp mot det sex meter höga fyrtornet. En fyr har ju alltid en speciell lockelse, inget man bara går förbi. Man stannar till på fyrtrappan, lutar sig mot tornet och tar in perspektivet där två hav möts utanför udden.
Skallen på Marstrandsön, Pater Noster på Hamneskär fem sjömil rätt ut, två fyrar med speciellt samband. Allt satt kvar på näthinnan när vi svängde in förbi Lyktan på Koön mot Marstrand. Vid kajen på Marstrandsön låg ”Bohuslän”, Sveriges stiligaste Expressångare, med aktern stolt mot sjön och stor flaggning över topp.
– Vi är på väg mot Strömstad, berättade Eva Helmersson, ordförande i Sällskapet Ångbåten som driver Bohuslän, i ett mejl till mig lite senare. Vi är chartrade av schweiziska båtentusiaster som gör en resa i Sverige. I natt låg vi i Lysekil, i dag går vi till Fjällbacka och sedan lämnar vi av dem i Strömstad innan vi går hemåt så sakteliga via Hunnebostrand.
Vi lämnade ångaren ”Bohuslän” bakom oss och på vattnet mellan Klåverön och Marstrandsön kom ”Spårvagnen”, Marstrands klassiska hamnfärja, med två nationsflaggor i samma färger. En i fören, en i aktern.
Det var märkligt och gripande att se den lilla blå färjan surra förbi Strandverket med flaggornas tydliga budskap.
”Spårvagnen” byggdes av mästaren Gösta Johansson, Kungsviken, som fick 11 600 kronor för ett förstklassigt bygge med skrov i ek och detaljer i teak, allt levererat 1948.
Alla blev nöja med ”Spårvagnen”. En perfekt farkost och pengarna räckte till både en Jonsereds bandsåg och rikthyvel som gav ny skjuts åt Johanssons båtbyggeri på Kungsviken.
Den behändiga färjan trafikerade sundet fram till 1985 då kommunen tyckte det var dags att skrota ett stycke historia och bara köra nytt. Men när det nästan var slutet för färjan hände något, precis som det brukar göra när något kulturhistoriskt unikt verkar försvinna för gott. En ideell förening bildades, Färjans Vänner tog över. ”Spårvagnen” lever vidare.
Räddning i sista stund. Det är en berättelse man hört förr, alltid lika vacker. Så var det med till exempel med hamnfyren på Stora Kornö, med fyren Gäven som flyttade till Skalhamn. Så var det med ”Bohuslän” när skärbrännarna stod klara att förvandla ångaren till skrot.
Där girade ”Spårvagnen” babord och vi fortsatte rakt fram genom Albrektsunds kanal, nästan helt tom sånär som på några tillbakalutade kajakpaddlare och en Albin 25:a, den klassiska familjebåten ritad av Per Brohäll i slutet av 60-talet. Det är inte så ofta man ser en 25:a på sjön idag, dubbelruffad, praktisk, en stadig tidsmarkör.
Och efter kanalen, ungefär vid Sälö Knapp där bara fyrbasen stod kvar, seglade ketchen ”Muckle Flugga”, döpt efter fyren på Shetland, förbi för fulla segel. Som ett utropstecken på Världens gångs fyrspaning.