Samma odemokratiska elitism i Nato-debatten som under pandemin
Det är förstås inget sundhetstecken för det demokratiska samtalet när meningsmotståndare utmålas som säkerhetshot.
Regeringens beslut att ansöka om medlemskap i Nato har fått kritik för att sakna demokratisk förankring. Debatten har haft inslag av elitism och auktoritetsargument och Nato-motståndare har framställts som haverister. Känns det igen? Likheterna med hur det var under pandemin är påfallande. Också då smutskastades kritiker av den förda linjen och transparensen lyste med sin frånvaro, skriver Markus Balázs Göransson, fil. dr i internationell politik.
Nato-beslutet innebär en historisk kursomläggning av svensk säkerhetspolitik men fattades efter endast begränsat samråd med allmänheten. Det är lätt att hålla med om, även om man som undertecknad är positiv till ett medlemskap principiellt.
Till skillnad från 1994 när Sverige röstade om att ansluta sig till Europeiska unionen och 2003 när vi röstade om att införa Euron som valuta har ingen folkomröstning hållits om Nato-medlemskapet. Inte heller kommer höstens riksdagsval att inväntas trots att det hade kunnat ge medlemskapet större folklig förankring. Och precis som SVD:s Peter Wennblad har påpekat (16/5) har de viktigaste överläggningarna varit höljda i dunkel och kommer sannolikt så att förbli.
Även den offentliga debatten om Nato har varit skäl till missnöje. Nato-frågan har visserligen dryftats i decennier men frågan om vad ett medlemskap i alliansen skulle innebära mot bakgrund av det kraftigt förändrade säkerhetsläget efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari har varit hastigt avhandlad.
Därtill har debatten haft inslag av elitism och auktoritetsargument, liksom en tendens att Nato-motståndare har framställts som haverister. Femton forskare inom demokrati och säkerhet påpekade i Aftonbladet den 11 maj att medborgarna sällan inbjudits till samtal men desto oftare har uppmanats att lyssna på eliter. Forskarna skriver att Nato-motståndare har beskrivits som ”Putins lakejer, nyttiga idioter och landsförrädare”.
Det är förstås inget sundhetstecken för det demokratiska samtalet när meningsmotståndare utmålas som säkerhetshot.
De demokratiska bristerna i Natodebatten bör ses i ett bredare perspektiv, för det är tyvärr inte första gången som det tummas på demokratiska normer i den nationella säkerhetens namn. Det finns påfallande likheter mellan Nato-debatten och en annan havererad säkerhetsdebatt, nämligen den om Sveriges hantering av covid-19-pandemin.
Även i pandemidebatten duggade auktoritetsargumenten, delegitimeringen av kritiker och bristerna i transparensen tätt. Personer som ifrågasatte myndigheternas agerande beskrevs som haverister. De som saknade medicinsk eller epidemiologisk utbildning avfärdades med exkluderande tillmälen som ”hobbyepidemiologer”.
Ibland antyddes det att kritik mot hanteringen hotade gemensamma värden. I ett häpnadsväckande inslag i Vetenskapsradion och Ekot (9/2-21) utmålades en aktivistgrupp, som befann sig på rätt sida av lagen och sin grundlagsstadgade yttrandefrihet, som ett nationellt säkerhetshot. Demokratiambassadören Emma Frans beskrev gruppen som ett ”hot mot demokratin”, utan uppenbar ironi.
Samtidigt förekom det stora brister i myndigheternas transparens. Folkhälsomyndigheten presenterade sällan underlag för sina bedömningar och beslut utan åberopade istället ofta sin auktoritet. Flera gånger ändrades känslig information på regeringens och FHM:s hemsidor utan att ändringarna angavs. Statsepidemiolog Anders Tegnell gallrade viktig e-post i strid med offentlighetsprincipen. Kommuner mörkade siffror över smittade på äldreboenden. Stockholms smittskyddsenhet sekretessbelade uppgifter om smittspridningen i staden i början av pandemin. Region Stockholm
mörklade ett nyckeldokument som styrde stockholmarnas rätt till vård, vilket beskrivits i DN av Maciej Zaremba. I en granskning i Svenska dagbladet framgick att regeringen försökt undanhålla information från Coronakommissionen.
Även riksdagen brast i sin demokratiska roll. Med några få undantag avstod oppositionen i regel från att syna pandemihanteringen. Detta trots att FHM:s tillskansat sig makt och ett mandat som saknar motstycke i svensk krishanteringshistoria. Till och med Vänsterpartiet, som vill värna samhällets utsatta, teg när hanteringen drabbade just dessa grupper. Partiets folkhälsopolitiska talesperson Karin Rågsjö fortsatte att vara anställd hos Folkhälsomyndigheten samtidigt som hon företrädde partiet i frågor rörande pandemihanteringen trots en uppenbar intressekonflikt.
Det är bekymrande att flera av felstegen under pandemidebatten nu har upprepats i Nato-debatten. Det behöver tas på allvar. Sverige har en gammal demokrati som gagnas av att det förs en förutsättningslös debatt, att brister påtalas och att lärdomar dras. Vi bör lära oss av de misstag som begåtts under de senaste två åren för att fortsätta stärka vår gemensamma demokrati.
"Folkhälsomyndigheten presenterade sällan underlag för sina bedömningar och beslut utan åberopade istället ofta sin auktoritet