Javier Marías fångar hur tråkigt ett liv kan vara
I uppföljaren till sitt magnum opus ”Ditt ansikte i morgon” skildrar den amerikanske författaren Javier Marías livets leda, och omöjligheten i att känna en annan människa fullt ut. Mikaela Blomqvist har läst en inverterad spionthriller där gränsen mellan falskt och verkligt löses upp.
Hur långsam och händelselös kan en spionroman vara? Frågan tycks ligga till grund för Javier Marías nya bok ”Berta Isla”. Titeln utgörs av ett kvinnonamn: hon är den spanska hustrun till Tom eller Tomás Nevinson, verksam i den brittiska underrättelsetjänsten. Hennes liv med honom består av väntan. Tomás är försvunnen månader i taget och till sist i över ett decennium. När han återvänder är han dödförklarad. Berta tar emot honom i lägenheten i Madrid.
Boken är 460 sidor lång och består av tio delar. I de inledande och avslutande fem kapitlen för en allvetande berättare ordet, medan mittpartiet återges av Berta – som inte vet någonting. Likväl är texten hela tiden inriktad på Tomás, med spekulationer om var han kan ha försvunnit, vad han kan ha råkat ut för, vad han kan ha gjort sig skyldig till. Bertas egen vardag med två barn och ett arbete som engelsklärare framstår som ett slags icke-liv, en tillvaro helt formad kring den frånvarande maken. Tomás stiger å sin sida in och ut ur olika fiktioner: han byter språk, han byter ansikte, han byter namn.
Temat och faktiskt även delar av persongalleriet (Peter Wheeler, Bertram Tupra) är bekant från Javier Marías trilogi ”Ditt ansikte i morgon”. Där liksom här handlar det om människans inneboende kamelontskap, omöjligheten i att fullt ut känna en annan, eller ens sig själv. Spionaget är bara en av flera vägar som Javier Marías finner för att gestalta detta. På en bjudning i ”Ditt ansikte i morgon” skildras till exempel hur en kvinnas skönhet tilltar när hon befinner sig inom blickfånget för en man som begär henne. Det jag framför allt minns från trilogin är dock en bifigur: De la Graza, en hopplöst pinsam ung man anställd vid spanska ambassaden i London. Javier Marías har en sällan nyttjad talang som humorist.
I ”Berta Isla” saknas emellertid inte bara humorn utan nästan all form av konkretion. Bertas tankar sträcker sig essäistiskt sida upp och sida ner. De är inte särskilt djupsinniga utan har i stället karaktär av kataloger, där varje möjlig tanke ska listas och inget får lämnas outsagt. Det påminner om vissa människors överdrivet omständliga sätt att tala. Människor som, antar jag, är övertygade om att ingen kan förstå dem. Översättaren Lena E Heyman fångar rytmen fint bland alla bisatser. Så här kan det låta när Berta tänker på mannens arbete:
”I det där egendomliga yrket måste man uppenbarligen utbilda sig i all oändlighet, studera, lära sig
nytt, putsa på det man redan har lärt sig, arbeta på att bli perfekt, det troligaste var att varje uppdrag fodrade träning och förberedelser på plats: det oklanderliga behärskandet av ett språk eller en accent, det lediga och alldeles naturliga talspråket på ett visst ställe, exakta kunskaper om dess historia och bekantskap med viktiga datum, ortnamn, geografi, vanor och traditioner.”
Här finns liknande långdragna resonemang om moral (vad är skillnaden på att arbeta för MI6 och för Francos säkerhetspolis?) och om dubbellivet (är honungsfällor otrohet?) Som vanligt hos Javier Marías strösslas texten med citat från och hänvisningar till T.S. Eliot och Shakespeare. Politiska skeenden skildras raskt och skissartat: demonstrationerna mot Franco 1968, Falklandskriget, våldsamma attentat av IRA. Livet utspelar sig varken i det stora eller lilla utan är hela tiden någon annanstans.
Således kan ”Berta Isla” läsas som en inverterad spionthriller där gränsen mellan falskt och verkligt löses upp. Berta inleder håglöst en serie kärleksrelationer, Tomás bildar oplanerat en ny familj. Inget fäster. Det är som att Javier Marías velat fånga hur tråkigt ett liv kan vara, Bertas bekväma likväl som Tomás händelserika. Mot slutet är de båda makarna bittra och berövade. Och ledan får dominera romanen själv.
"
Det påminner om vissa människors överdrivet omständliga sätt att tala, människor som, antar jag, är övertygade om att ingen kan förstå dem.