Johan Cullberg tvekade aldrig att visa sig sårbar
Lika intellektuellt rörlig som prestigelös, lika känslig som öppen. Han var motsatsen till den pompös e och självtillräcklig e psykiatern som satt inne med alla svar, skriver Ulf Karl Olov Nilsson om den avlidne psykiatern och författaren Johan Cullberg.
För några dagar sedan, den 14 juni, gick psykiatern och författaren Johan Cullberg ur tiden efter en kort tids sjukdom, 88 år gammal. Cullberg var en centralgestalt i svensk psykiatri sedan decennier tillbaka. I början av 70-talet lade han fram Socialstyrelsens nya plan för psykiatri som ville öppna upp (och lägga ned) många av de slutna avdelningarna på de stora mentalsjukhusen för att istället lägga grunden för en mer flexibel team psykiatrisk öppenvårds psykiatri. Idet inflytelserika s åkallade Nacka-projektet, där Cullberg tillsammans med Bengt Berggren var ansvariga överläkare, sattes programmet i verket: vården skulle i högre utsträckning skötas lokalt i samarbete med andra vårdgivare och en grundläggande tanke var att delvis ersätta medicinering med ett socialpsykiatriskt arbetssätt.
Som författare slog Cullberg igenom 1975 med ”Kris och utveckling”, en bok som lär ha sålt i mer än 400.000 exemplar. Cullberg hade en förmåga att uttrycka också mycket komplicerade resonemang tydligt och föredömligt pedagogiskt, vilket han också visade i uppföljarna ”Dynamisk psykiatri” från 1984 och augustnominerade ”Psykoser: ett humanistiskt och biologiskt perspektiv” från 2000. Han kom senare att vända sig mot litteraturen och skrev några lika psykologiska som litterära porträtt om själsligt lidande författare som August Strindberg, Gustav Fröding, Gunnar Ekelöf och Stig Dagerman.
När jag var nyutexaminerad psykolog i mitten av 90-talet kom Cullberg till min arbetsplats Lillhagens psykiatriska sjukhus och höll några föreläsningar om det så kallade Fallskärmsprojektet som han var med om att initiera. Fallskärmsprojektet handlade om att förändra bemötandet i vården av förstagångsinsjuknade psykotiska patienter och syftade bland annat till att förhindra inläggningar på stora stökiga låsta avdelningar och avvakta med antipsykotisk medicinering. Det blev mer av mellanmänskliga samtal än strikta föreläsningar. Cullberg visade några OH-bilder men tycktes annars tala fritt utan manus. Han var lika intellektuellt rörlig som prestigelös, lika känslig som öppen; det var storartat. Cullberg framstod som motsatsen till den pompöse och självtillräcklige psykiatern som satt inne med alla svar.
Lika öppen var han i självbiografin ”Mitt psykiatriska liv” från 2007 som börjar in medias res med hans bror, konstnären Erland Cullbergs psykosgenombrott lucianatten 1956 och det brutala bemötande brodern fick av vården, ett slags urscen i Johan Cullbergs liv som tycks ha avgjort hans yrkesval. Han berättar också rättframt om sina föräldrar och underbart osentimentalt om sin egen psykoanalys med Gösta Harding. Hela tiden är Cullberg mån om att vara i det närmaste transparent vad gäller egna svagheter och ibland häpnadsväckande frispråkig om både sina föräldrar och egna tidiga sexuella erfarenheter. Som en röd tråd genom självbiografin löper Cullbergs ansträngningar att hålla ett slags nykter balans mellan biologisk psykiatri och kognitiva och psykodynamiska terapeutiska strömningar.
Den eklektiska medelväg som Cullberg menade sig förespråka framstod dock i omvärldens ögon som radikal. Ofta tvingades han med ena handen försvara sig mot psykodynamisk kritik och vidhålla att anti-psykotisk medicinering ibland är nödvändig, medan han med den andra handen värjde sig mot äldre psykiatriska kollegor som hävdade att han ville psykoanalysera ickeanalyserbara patienter.
” Han berättar också rättframt om sina föräldrar och underbart osentimentalt om sin egen psykoanalys med Gösta Harding
"Cullberg tvekade aldrig att visa sin egen sårbarhet och placera sig själv i jämnhöjd med patienten.
Cullberg tvekade aldrig att visa sin egen sårbarhet och placera sig själv i jämnhöjd med patienten. I en intervju i facktidningen ”Socionomen” (2008) berättar han betecknande nog om vad han ibland brukade säga när han ansåg sig tvungen att skriva vårdintyg på patienter mot deras vilja: ”Om du hade varit läkaren och jag hade varit så psykotisk som du var, hade du nog gjort likadant.”
Om skribenten
Ulf Karl Olov Nilsson är författare, psykolog och psykoanalytiker