Peter Linné: Han kunde peka ut framtidens kriminella – på dagis
Hur stort är egentligen problemet med gängkriminaliteten i Sverige? För de flesta av oss handlar det inte om liv och död, men för tillräckligt många påverkar det vardagen – och förstör inte minst för barnen som tvingas växa upp i dess skugga. Och så undrar man ju stilla: Hur länge ska våra politiker betrakta massor av nya poliser som universallösningen?
Islutet av 1990-talet hävdade den legendariske kvarterspolisen Eddy Christensson i Bergsjön att han ur en dagisgrupp kunde peka ut exakt vilka smågrabbar i femårsåldern som i framtiden skulle hamna på kåken.
Han hade sett Denho Acar och hans kompisar växa upp och skapa Original Gangsters. Det hade gett honom dåliga vibrationer.
I början av 2000-talet visade Bertil Claesson, dåvarande närpolischef i Angered, upp en rapport som larmade om ett hundratal ungdomar i riskzonen. De lockades av de snabba pengarna, de glänsande guldkedjorna och de exklusiva sportbilarna.
– Och vad har vi att erbjuda kidsen här ute som alternativ? undrade Claesson med bekymrad min.
Sedan dess är utvecklingen att likna med Kitzbühels klassiska störtlopp – det har gått brant utför.
År efter år har demokratiskt valda beslutsfattare, såväl röda som blå och gröna, duckat inför frågan. Eller tillsatt tämligen konturlösa projekt som inte gett några spårbara framgångar.
GP:s kartläggning av de kriminella gängen visar också att många av de mest framträdande medlemmarna brottsdebuterade tidigt. Inte sällan har de ärvt sin roll i den kriminella hierarkin av äldre syskon.
I dag har vi cirka 1 000 utpekat gängkriminella i Göteborg. Det är förstås illa. Det är dock ännu värre att det numera allt oftare tycks skjutas vilt i Eskilstuna, Örebro, Västerås, Uppsala, Kalmar, Helsingborg, Kristianstad och till och med i lilla Värnamo.
Inför till synes lamslagna åskådare har antalet skottlossningar under 2022 i Sverige hittills slagit alla baklängesrekord.
Våldsutredare i Stockholm är överhopade med jobb och säger upp sig för att de inte hinner med sina uppdrag. Situationen där beskrivs av vissa som ett moras, ett sönderfall.
Som någon sa: ”Skeppet läcker från minst elva hål i botten och kaptenen har inte mer än tio fingrar att täta med.”
Påskupploppen i samband med Rasmus Paludans koranbränningar talade ett tydligt språk. Samhället har på olika platser totalt tappat greppet.
Vi har passerat det som politikerna karaktäriserat som ”utsatta områden”. Nu är det dags att i stället snacka om ”utsatta människor”. Det är alla de som bor på gator och i kvarter där kulorna studsar mellan väggarna och som inte har råd att köpa en vacker bostadsrätt i Linnéstaden.
Merparten är trägna skattebetalare, med ungar i skolan, som vill ha en anständig tillvaro och slippa vara oroliga när de promenerar till jourbutiken på kvällen för att köpa två liter mjölk.
Det är dessa familjer som gängen och dess ledare tagit som gisslan, kontrollerar och indirekt förödmjukar. De underminerar den trygghet som staten är satt att tillhandahålla, till och med garantera.
De kriminella nätverken vet exakt vilka som rör sig i deras områden. Deras underrättelseverksamhet är välfungerande.
Vid ett vanligt standardsamtal med ledningscentralen för några år sedan sa vakthavande befäl:
– Jaså, du var ute i Biskopsgården i går.
– Och hur vet du det, undrade jag.
– Vi avlyssnade en konversation där en kille med en walkie-talkie meddelade ditt bilnummer till en annan och sen sa han ”äsch, det var bara den där GP-gubben”, berättade vakthavande.
I infarten till stadsdelen satt sålunda spanare och registrerade alla okända fordon som rullade över en förutbestämd gräns. Min gamla Volvo V70 rapporterades.
I ett nationellt perspektiv har Göteborg klarat de senaste årens utmaningar skapligt. Om nu resultatet godkänt kan delas ut till en kommun där en polisman i somras sköts till döds under ett arbetspass.
– Fast vi måste bli bättre. Det här är ingen tävling i att vara minst dålig, som en polischef nyligen konstaterade.
Möjligen är den senaste tidens temporära lugn i landets näst största stad en konsekvens av att åtskilliga gängledare faktiskt burats in.
Kanske är det följden ett enträget polisarbete ute i förorterna och av smarta utredare och åklagare? Eller kanske är det inget annat än tur och en rejäl portion avkrypterade kommunikationsverktyg av typen Encrochat?
Men om trenden någonsin ska vändas är det nog inte poliser eller militärer som vi i första hand behöver.
Det är snarare lärare, stödpersonal inom skolan, fritidsledare, socialarbetare, fältassistenter, föräldrastödjare, trygghetsvandrare, bovärdar och fotbollstränare som exempelvis cheferna för lokalpolisområdena i Storgöteborg efterfrågar.
En enda kriminell karriär beräknas kosta samhället uppemot 25 miljoner. Man får många bra mellanoch högstadielärare för den summan.
Tills vi nått dit så sitter polismyndigheten med Svarte Petter på hand, i ett spel där andra viktiga aktörer håller hårt i de kort som delades ut redan på 1970talet.
På den tiden då det inte sällan pratades om Folkhemmet.